Sölvesborgsvänstern fast i lyxfällan

Välfärden behöver byggas ut, med mer resurser och personal. Rekryteringsbehovet under kommande år beräknas till 80 000 personer. 560 nya äldreboenden och 75 nya vårdcentraler behöver byggas. Det kommer att kosta. Det behövs 90 miljarder kronor ytterligare, eller i runda slängar 10 000 kronor per svensk, fram till 2026 för att bevara dagens kvalitet i vård och omsorg (TT den 12 juni).

Hur ska det lösas? Höjd skatt? Sverige är redan ett högskatteland där ytterligare skattehöjningar får kännbara konsekvenser på arbetsutbud, tillväxt och företagande. Det kommer dessutom vara svårt för politikerna att motivera än högre skatter när pengarna går till att täcka upp volym- och inte kvalitetsförändringar, när samma sak bara kostar mer. Politikerna kan inte heller räkna med att tillväxten kommer att trolla bort finansieringsproblemet som under de gamla goda rekordåren. Nej, i stället kommer tuffa prioriteringar att krävas, för välfärdens skull.

Och här finns all anledning för medborgarna att oroa sig. För medan svenska politiker är världsmästare på att lova saker och ting spelar de i gärdsgårdsserien när det gäller att prioritera. Alla ska få allt. Grupp ska inte ställas emot grupp. Det är en inställning som märks i stort som smått.

Inte långt före finansministerns presskonferens röstade de rödgröna och Sverigedemokraterna för att länets ungdomar ska ha gratis kollektivtrafik under sommarmånaderna. Hur ska det finansieras? ”Politikerna tittar på varandra. Tja, det löser sig nog. Nästa fråga, tack”.

I måndags sammanträdde kommunfullmäktige i Sölvesborg. Där var samma bekymmerslösa inställning närvarande.

Miljöpartiet hade motionerat om att Sölvesborg ska titta närmre på att anställda inom äldreomsorgen, företrädesvis de över 55 år, ska arbeta 80 procent av arbetstiden med 100 procent lön.

Prislapp? Mellan 15 och 18,5 miljoner kronor enligt personalchefens tjänsteskrivelse, beroende på i vilken utsträckning de som ska täcka upp för sina kollegors ledighet själva är över 55 år eller ej. Om det nu finns några att anställa som kan täcka upp för de kolleger som får gå hemma med full lön 20 procent av arbetstiden, det vill säga.

Att Vänsterpartiet ställde sig positivt till denna vänsterpopulistiska motion var väl inte mer än väntat men att även Johanna Beijer (S), oppositionsledaren, och S var positiva är oroväckande. Kanske hon har ett svar på var pengarna ska hämtas? Eller om det ens finns någon utbildad personal att anställa? Eller är det inställningen ”det löser sig nog”, som gäller?

Och finansminister Magdalena Andersson är inte bättre hon, trots att hon larmar om ökande kostnader i välfärden. Som bekant gick hon ju till val på ett dyrt löfte om utökad semesterledighet för föräldrar. Den samhällsekonomiska kostnaden för familjeveckan uppskattades till omkring 33 miljarder kronor. För att blidka Miljöpartiet i regeringsförhandlingarna utställdes löften om ett nytt friår, fast nu omdöpt till ”alterneringsår”. Och nu i dagarna röstade riksdagen ja till utökad anhöriginvandring med okänd prislapp.

Vänstern har vunnit val efter val på att lova allt till alla. Den tiden är nu över. När ska de inse det? De har åtminstone 90 miljarder skäl.