Emma Jaenson: Sluta förstör skolan med postmodernism - objektiv fakta finns
Allt är inte relativt. Objektiv fakta finns. Repetition och övning är vägen till kunskap. Det kanske låter som självklarheter, men det är det inte inom skolan.
Nyligen beskrev Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund i en debattartikel att 69 procent av lärarna i Ronnebys skolor saknar behörighet. Läget ser inte mycket ljusare ut i Blekinges andra kommuner (BLT den 3 oktober).
Fahlén lösning stavas högre ingångslöner ”för att signalera att läraryrket [...] är ett attraktivt yrke”. Hon vill vidare att lärare efter 15 år ska ha en lön på minst 45 000 kronor.
Gott så. Lärarlönerna är alldeles för låga, med tanke på det otroligt viktiga arbetet. Självklart ska de höjas.
Men sannolikt är det inte bara här skon klämmer. Det relativa löneläget har redan höjts. Men som bekant, är det fortfarande alldeles för få sökande till lärarutbildningen, alldeles för många som hoppar av under utbildningen och många som slutar när de väl börjat arbetet.
Problemet ligger också djupare, vilket professor Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning beskriver i en rapport. För att höja statusen inom yrket måste synen på kunskap restaureras. Postmoderna teorier och kunskapsrelativism måste bort.
Läraryrket har de senaste decennierna gått från att vara ett ”intellektuellt och kulturellt yrke, till att bli ett socialt yrke”. Grunden till problemen ligger i läroplanen, som definierar hur all verksamhet i skolan sköts.
Sedan efterkrigstiden har läroplanen fått allt mer inslag av en postmodernistisk kunskapssyn. Objektiv kunskap finns inte - all kunskap är skapad i sitt sociala sammanhang. Fakta, och färdigheter i att skriva, läsa och räkna har gradvis nedvärderats.
I takt med detta har allt mer ansvar lagts på eleven själv att söka sin kunskap, där läraren ska agera handledare. I 2011 års läroplan beskrivs exempelvis att ”skolan i dialog med eleven upprättar en individuell studieplan för varje elev och reviderar den vid behov”.
Sedan läroplanen 1969 beskrivs även att det sociala stödet till elever är lika viktigt som kunskapsförmedlingen. Det är alltså elevens behov som står i centrum, medan lärarens kunskapsförmedlande roll är sekundär. Eleven får i princip själv välja sitt undervisningsinnehåll. Vilket givetvis är helt åt skogen.
Själva syftet med en läraryrket: det att överföra ämnes- och sakkunskaper till elever, har underminerats totalt. I takt med detta, har skolan misslyckats stort uppdraget att verka för likvärdighet. Konsekvensen av en kravlös skola, utan varken auktoritet eller tydliga mål går ut över de elever med sämst förutsättningar hemifrån. Resultatet har blivit ökade klyftor.
För visst, att höja lärarnas löner är viktigt. Men i fallet med skolan är det inte enbart en fråga om pengar, utan politiska trendideologier som har skapat kunskapsfallet, underminerat läraryrket och förstört den svenska skolan.
Genom att reformera läroplanen, plocka bort all form av kunskapsrelativisering, och basera elevers inlärning på modern hjärnforskning skulle en hel del av problemen i skolan minska.
Högre löner räcker inte. Det är först när lärare får vara lärare som yrkets status kommer att höjas.
