Slöseri av olympiska mått

Ledare Artikeln publicerades
OS-ringarna framför Olympic Aquatic Stadium i Rio de Janeiro. Bygget kostar runt 300 miljoner kronor och monteras ned efter spelen.
Foto:Tobias Röstlund/TT
OS-ringarna framför Olympic Aquatic Stadium i Rio de Janeiro. Bygget kostar runt 300 miljoner kronor och monteras ned efter spelen.

OS har blivit ett skrytevenemang, med större faktura än nytta för värdländerna. Men evenemangshysterin finns även i mindre skala.

En gång i tiden slogs människor inne på arenan för ära och berömmelse. Tiotusentals människor tittade på. I dag är det ett tomt monument över svunna tider. Långa köer av turister, som vill titta på underverket, ringlar utanför.

Nej, det är inte Colosseum eller någon annan historisk byggnad det handlar om utan Fågelboet, den ikoniska huvudarenan för OS i Beijing 2008. Likt en antik ruin är arenan, som kostade fyra miljarder att bygga, nu mest en turistattraktion. Vissa hävdar att delar av den redan börjar se nedgångna ut.

På fredag startar OS i Rio de Janeiro i Brasilien. Få andra spel har varit lika omdebatterade på hemmaplan, en välkommen effekt av att Olympiska kommittén denna gång valde ett demokratiskt land. Annars har diktaturerna blivit vanligare och vanligare. De behöver ju inte oroa sig över väljarnas dom över tvångsförflyttningar och dyra skrytbyggen.

    I någon mån har politiker alltid velat satsa pengar på stora evenemang. Bröd och skådespel, sade romarna om hur makthavarna försökte hålla folket glada och nöjda. Men på 2000-talet fick dessa idéer en renässans. Innan sade det sunda förnuftet att högbetalda jobb lockade till sig högavlönade människor. Men forskaren Richard Florida vände på pyramiden med sin berömda bok "Den kreativa klassen". Det gäller att locka till sig välavlönat folk, så kommer jobben sen, tänkte han.

    Och hur lockar man till sig dem? Jo, genom att skapa en levande stad, fylld av evenemang, kultur och intressanta händelser. I Sverige fick vi arenafeber och evenemangshysteri. Kommuner började tävla mot varandra i vem som har störst och vackrast äventyrsbad, arenor och festivaler. Att Floridas teori fått massiv kritik inom akademin, ja det var det väl inte så många som orkade tjafsa om.

    Det är ju trots allt kul när det händer saker.

    Medan svenska kommuner tävlar i knatteligan om bästa äventyrsbad har Rio de Janeiro drabbats av Olympiska spelen, den värsta arenafebern av dem alla. 32 arenor av olika slag behövs. Rio de Janeiro har varit ett föredöme genom att i så stor utsträckning som möjligt bygga om redan existerande byggnader, för att hålla nere kostnaderna.

    Flera av arenorna är "nomadiska" byggnader, som efter spelen tas i sär och byggs om till annat, som skolor. Då slipper man stora oanvända monument att underhålla. Ett sådant exempel är den nybyggda arenan för simtävlingarna. Men enbart byggkostnaden ligger ändå på flera hundra miljoner, och slöseriet blir bara mer uppenbart av att den monteras ner efter några veckor. Att bygga om existerande arenor är inte gratis det heller.

    Även om Richard Floridas teorier skulle stämma är det knappast bra för världen att kommuner, städer eller länder ger sig in i ett nollsummespel om vem som kan locka till sig olika evenemang.

    Resultatet blir inte ökat välstånd, utan ökat slöseri.