Slagord och besvärjelser stoppar inte brottsligheten
Synliga, närvarande och patrullerande poliser. Nolltolerans mot småbrott som ordningsstörningar, klotter och tjuvåkning i kollektivtrafiken. Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) New York-importerade recept för att få bukt med den stigande brottsligheten och otryggheten (SvD den 11 oktober) känns igen. De flesta partier vill se fler patrullerande poliser, och i den svenska kriminalpolitiska debatten är “broken window”-teorin – att beivrande av småbrott minskar även den grova och våldsamma brottsligheten – populär.
Vad väntar vi på? frågar Tamsons. Evidens, skulle kunna vara ett svar. För den som synar brottsforskningens slutsatser kan snabbt konstatera att varken patrullerande poliser eller nolltolerans mot småbrott i sig gör någon skillnad för att minska brottsligheten. I ett klassiskt experiment vid namn “The Kansas City Preventive Patrol Experiment” placerades två-tre gånger fler polispatruller ut i ett distrikt. Jämfört med kontrolldistrikten påverkades varken brottsligheten, den upplevda tryggheten eller nöjdheten med polisen. Studien genomfördes på 1970-talet, men resultaten har bekräftats av många andra forskare.
I en sammanställning av amerikanska National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine konstateras på ett liknande sätt att effekten av broken window-modellen är marginell eller obefintlig.
Fler poliser kan definitivt spela roll. Men bara om de gör rätt saker, använder välgrundade arbetssätt, och både styrs och utvärderas på rätt sätt. Det sistnämnda är även Tamsons inne på. Den bredare New York-modell som kraftigt trängt tillbaka brottsligheten de senaste decennierna bygger bland annat på tydliga processer för ansvarsutkrävande. Chefer på alla nivåer får stå till svars för resultaten.
Att en stad med nästan lika många invånare som Sverige har 36 000 poliser, jämfört med Sveriges 20 000, är förstås en grund att stå på. Men än viktigare är troligen att New York-polisen tydligt arbetar med så kallad “hot spot-policing”, där noggranna kartläggningar av brottsaktivitet leder till polisinsatser riktade mot exakt de tider och platser där brottsligheten äger rum. Den något uppgivna idé som ibland figurerar i debatten, att brottslingarna bara flyttar vidare när polisnärvaron ökar, tycks inte stämma.
Så kallad gruppvåldsintervention, som exempelvis Malmöpolisen arbetar med, punktmarkering av återfallsbrottslingar och visitationszoner – en kontroversiell och ofta infekterad fråga – är andra exempel på framgångsrika metoder. Lärdomarna finns, men är mer komplexa än att som en besvärjelse ropa “broken window”. Och framför allt svårare att implementera. Alla svenska poliser får lära sig om effektiviteten i “hot spot-policing”. Men polisen i stort saknar arbetssätt, strukturer, data och resurser för att i praktiken dra nytta av kunskaperna.
En polisberedning i likhet med försvarsberedningen, som Polisförbundet föreslagit, skulle kunna råda bot på detta. Det skulle ge en samlad bild av resursbehoven, evidensbaserade metoder och arbetssätt, och innebära en tydligare politisk styrning. Framför allt skulle det sätta en prislapp på vad som behövs för att vända utvecklingen. Kanske skulle det också bidra till att räta upp den utspelsorienterade och slagordsmässiga kriminalpolitiska debatten.
