Så knäcks en entreprenör
En 16-årig gymnasiekille i Skurup, Simon Åberg, deltog kommunens program för sommarlovsentreprenörer. Hemma i köket tillverkade han chips och knäckebröd i liten skala, lärde sig längs vägen att hitta de rätta metoderna och bästa smakerna. Det hela uppskattades av kunder och ledde till att en lokal restaurang ville ha dem i sitt utbud. Snygga förpackningar ordnades fram för att passa i sammanhanget. Men efter ett reportage i Ystads Allehanda grep kommunens miljöförvaltning in.
”Startar man en livsmedelsaktivitet som inte har registrerats kan man bli drabbad av en sanktionsavgift. I detta fallet drabbas inte Simon Åberg av avgiften utan kommunen, eftersom sommarentreprenörerna är en kommunstyrd verksamhet.” förklarade miljöinspektören.
Kommunens entreprenörsskola fick sig alltså en näsbränna och hot om sanktionsavgift från den egna kommunen. Myndighetsingripande mot myndighet. Och i kläm kom en 16-åring som trodde att han gjort allt rätt och hade lagt sitt startbidrag på 500 kronor till att investera i varor.
Sedan dess har Simon blivit kontaktad och fått veta att en inspektion för 1 650 kronor i timmen kan göras, om han fortsätter utan den väntar böter på 5 000 kronor.
Nu är det inte helt klart vilka regler som egentligen gäller för den här typen av kommunalt upplagda sommarlovsentreprenörsprogram. Enligt Livsmedelsverket behöver exempelvis UF-företag inte registreras om de inte är organiserade i sådan grad att de bedöms som livsmedelsföretag. Och Livsmedelsverket påpekar samtidigt tydligt att det inte betyder att man kan undslippa ansvar för produkterna: ”Du är alltid ansvarig för att de livsmedel du säljer eller ger bort är säkra för konsumenten”.
På ett vis blev Skurups kommuns interna agerande onekligen en skola för den unge entreprenören om byråkratins kvarnar. När ledarredaktionen frågar Simon Åberg om han kan tänka sig att bli egenföretagare i alla fall, blir svaret: ”Inte i Skurups kommun i alla fall”.
Det ska sägas att ingenting är enkelt, kraven på livsmedelssäkerhet är självklart viktiga. Däremot bör den ena handen veta vad den andra gör, och utgångspunkten vara att kommunen som myndighet ska hjälpa en ung handlingskraftig person att hålla igång sitt miniföretag. Om man ska hantera livsmedel, vilket förstås många unga entreprenörer tänker sig, borde kommunen medverka till att ge instruktioner om vilka förhållningsregler som gäller kring hygien, tillverkning och förvaring. Det finns risker med allt – men en verksamhet i mycket liten skala är snarare att jämföra med att bjuda egenlagade produkter i hemmet eller att sälja dem på föräldrasammankomster på skolan till förmån för barnens klasskassa.
Allt kan inte regleras och det måste finnas rimlighetsbedömningar i när något övergår till större verksamheter. Men i de små exemplen blir det tydligt vilka effekter även regleringar och krav med goda avsikter kan få. Stora företag har resurser och organisation att hantera myndighetskraven, men för ensamföretagaren som ska stå för allt från idé, via produktion och marknadsföring till skatter och myndighetskontroller av allehanda slag blir det lätt övermäktigt.
Då dödar byråkratin entreprenören.
