Anders Gustafsson: S missbrukar utredningsväsendet
I veckan ska regeringen besluta om att tillsätta en utredning för att granska det omdiskuterade bygget av sjukhuset Nya Karolinska i Solna.
Att en utredning av detta stora sjukhusbygge genomförs är i sig inte konstigt. Turerna har varit många och det är bra att borgerligt styrda Stockholms läns landsting kan dra lärdom av vad som har gått fel. Likaså har medborgarna i länet rätt att få veta vad som har gått fel och varför.
Problemet med regeringens kommande utredning är däremot att det inte är regeringen som är ansvarig för sjukhusbygget, utan Stockholms läns landsting. Sistnämnda har dessutom redan tillsatt en extern utredning som ska genomföras av forskare på Stockholms universitet.
Tilltaget är lika märkligt som om en borgerlig regering skulle tillsätta en utredningen om det höga kostnadsläget i Blekinges landsting eller varför de rödgröna inte kan sköta landstingsekonomin. Eller om en borgerlig regering skulle tillsätta en utredning om varför BB på Sollefteå sjukhus i landstinget Västernorrland, som styrs av de rödgröna, ska läggas ner.
Motivet bakom regeringens utredning är lätt genomskådat. I det stundande riksdagsvalet spås sjukvårdsfrågorna hamna högt upp på väljarnas agenda. Då vill regeringen givetvis att fokus ska hamna på ett misslyckande av de borgerliga partierna i Stockholms läns landsting snarare än regerings egna tillkortakommanden i sjukvårdspolitiken.
Att Socialdemokraterna på detta sätt använder det statliga utredningsväsendet som en del av deras valkampanj är inget annat än maktmissbruk. Det leder dessutom till att allmänhetens förtroende för utredningsväsendet undergrävs.
Detta missbruk av utredningsväsendet sker dessutom i ett sammanhang där sättet regeringen handskas med statliga utredningar redan är starkt ifrågasatt.
Under mandatperioden har regeringen gjort till det till en ovana att tillsätta mer eller mindre aktiva politiker att utreda olika samhällsproblem.
Några exempel: före detta partisekreteraren i MP Anders Wallner har i uppdrag att utreda om staten borde införa ett alterneringsår (nyord för friår), riksdagsledamoten Åsa Romson (MP) ska utreda hur Sveriges miljöövervakning fungerar och ska se ut i framtiden, riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) har utrett hur antalet lagliga vägar för att söka asyl EU kan öka. Och inte att förglömma: Ilmar Reepalus (S) sönderkritiserade utredning om hur ett vinstförbud i välfärden kan utformas.
Problemet med dessa tillsättningar är givetvis uppenbar. Att personer med en egen politisk agenda i själva sakfrågan utses till utredare leder till uppenbara misstankar om att utredningen inte närmar sig frågeställningen förutsättningslöst. Konsekvens: utredaren uppfattas som aktivist, utredningen som en partsinlaga.
Utredningsväsendets höga anseende har varit en stor tillgång i svensk politik. Det har varit ett sätt att lösa knutar mellan olika politiska partiet. För allmänheten har gedigna offentliga utredningar varit ett sätt att bilda sig en egen uppfattning om olika samhällsproblems omfattning och för- och nackdelar med olika lösningar. Det är därför allvarligt att utredningsväsendets missbrukas av regeringen.
