S är en vegansk laktosmacka som ska passa alla - men som ingen vill ha
I sin vurm för mångfald har Socialdemokraterna, likt ett flertal andra partier, uppmuntrat en drös rasister, homofober och fundamentalister att ta plats på olika positioner inom partiorganisationen.
I veckan avslöjades att SSU Skåne har kuppats av ett gäng islamister. Det var på SSU:s årsmöte under en diskussion om huruvida homosexuella skulle få lämna blod som mötet spårade ur. Representanter från SSU Skåne menade att homosexuella har ”smutsigt blod” (Kvällsposten den 29 oktober).
Förbundsordförande Philip Botström säger att han inte känt till detta. Men enligt andra vittnesmål har personer som varit aktiva inom SSU påpekat problemen med Skånefalangen under lång tid. ”Ledningen har sett mellan fingrarna eftersom den här falangen har varit duktiga på att rekrytera personer med utländsk bakgrund” menade en aktiv inom SSU (Aftonbladet den 31 oktober).
Att det blir slitningar när ett parti försöker inrymma islamister å ena sidan och jämlikhet mellan könen och HBTQ-rättigheter å andra sidan, är inte konstigt. Ett flertal partier, har i sin iver att verka för ”representation” av minoritetsgrupper, fått in medlemmar som varken bottnar i demokratiska eller liberala värderingar.
Att allt färre personer engagerar sig i politiken gör inte saker bättre. Socialdemokraterna har som följd lobbat för att rekrytera medlemmar i utanförskapsområden, vilket har fått konsekvenser. Exempelvis plockade den S-märkta organisationen Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) bort allt om HBT-rättigheter i sina infoblad riktat till muslimer.
Under 2013 blev Omar Mustafa invald i Socialdemokraternas partistyrelse. Mustafa hade tidigare i egenskap av ordförande för Islamiska förbundet bjudit in en rad homofober och antisemiter till olika konferenser. Inför valet uppmärksammades också två S-politiker i Karlshamn efter uttalanden om islam. Den ena hade menat att islamska regler ska gå före svenska, och att kvinnor som inte vill bära slöja ska motarbetas (BLT den 7 september).
Men det är inte enbart S som har sänkt sig själva genom sin mångfaldsiver. Kommer ni ihåg den centerpartistiske nämndemannen Ebtisam Aldebe som friade en man från hustrumisshandel, eftersom mannen ”kom från en bra familj”? Eller Miljöpartiets Yasri Khan och Mehmet Kaplan? Eller M:s Abdirisak Waberi som efter ett uttalande att ”han vill leva i en islamisk stat i vilken politiken styrs efter koranen”, under 2010 blev invald till en moderat riksdagsplats?
Partierna har något gemensamt: medlemstappet och mångfaldshysterin. Det verkar inte spela någon roll om du är islamist, homofob och antisemit, så länge du fyller på medlemsantalet och kan visas upp som partiets minoritetsrepresentant.
Så mycket för tal om antirasism, kvinnors- och HBTQ-personers rättigheter, när identitetspolitiken väl har slagit rot. Socialdemokraterna har gått från att vara en folkrörelse, till att bli den där veganska laktosmackan som ska passa alla, men som ingen vill ha. Men försöker man bli vän med alla slutar det, som i Socialdemokraternas fall, med att man förlorar både vänner och principer.
