Niklas Wiklund: Rysk signalpolitik på hög nivå gentemot Östersjönationerna

Enligt rapporter från Litauens försvarsdepartement genomförde det ryska strategiska kommandot ett flygföretag över Östersjön med två Tu-160 Blackjack förra veckan. Detta är signalpolitik på hög nivå gentemot Östersjönationerna. Flygplanstypen är ett strategisk tungt bombflygplan framtagen under sovjettiden för att bekämpa mål på stora avstånd med kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar.

Flygplanen är baserade i det inre av Ryssland och inte i Östersjöområdet, vilket gör att ett flygföretag av denna dignitet är anmärkningsvärt. Detta gav inte upphov till en enda notis i svensk media, och således kan man nog dra slutsatsen att det har etablerats en ny normalbild.

Så sent som förra veckan meddelade det ryska försvarsministeriet att man under nästa år kommer att påbörja nytillverkning av 22 fartyg avsedda för den ryska flottan. Ett antal av dessa är landstigningsfartyg, en typ av fartyg som är konstruerade för offensiva operationer mot annat lands territorium. Inte heller detta blev någon nyhet i Sverige.

Vad gör Sverige för att möta utvecklingen? De politiska partierna har nyligen kommit överens om inriktningen och finansieringen av vårt försvar fram till 2025. De ekonomiska tillskotten, som successivt ökar försvarsbudgeten mot 1,5 procent av BNP är ett mycket nödvändigt trendbrott efter flera decennier av nedrustning. Frågan är huruvida den ekonomiska ambitionen kommer att täcka både gamla skulder och nya utökade ambitioner?

Det är ett faktum att samtliga försvarsbeslut under 00-talet varit underfinansierade givet den politiska beställningen. Huruvida det blir så även den här gången vet vi i dagsläget inte, men läser man innehållet i försvarsberedningens 355-sidiga underlag är ambitionen mycket hög, vilket givetvis är bra och nödvändigt, men förslaget innehåller också ett antal stora kostnadsdrivande projekt. Det handlar om nytt luftvärn i form av det amerikanska systemet Patriot, två nya ubåtar typ A26 och det nya stridsflygplanet JAS 39E tillsammans med mycket annat.

För marinens del blev utfallet sparsamt. Marinchefen påtalade inför det politiska arbetet, bland annat, att antalet ytstridsfartyg skulle behövas utökas med sex till åtta. Men utfallet blev i stället två, som ska ersätta två äldre. Det är att betrakta som en tydlig signal om att de ekonomiska tillskotten, trots ökningen, ändå riskerar att bli för små.

Viktigast av allt är att Sveriges samlade försvarsförmåga ökar, och det underlag som nu ligger på bordet i hög grad kommer att bidra till det. Lägg där till alla de värdefulla åtgärder som vidtas inom Försvarsmakten så som att aktivera förrådsställd materiel, som tidigare inte rymdes inom budget. Exempel på sådana initiativ är luftvärnssystemen RBS-23 Bamse och RBS-90 samt kustrobotförband som kan verka mot fartyg.

Försvarsförmågan kan dock inte ses isolerat. Den måste alltid betraktas som en kombination av den egna militära förmågan och externa säkerhetsgarantier. I dag har vi ett antal viktiga bilaterala avtal med andra samarbetsländer där Finland och USA kanske är de viktigaste. Men de faktiska militära säkerhetsgarantierna, som enbart ett medlemskap i Nato kan erbjuda, saknas fortfarande. På den punkten råder det dock, som bekant, en stor politisk oenighet.

I statsministerns regeringsförklaring deklarerades nyligen att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Stabiliteten och säkerheten i norra Europa gynnas av vår militära alliansfrihet”. Detta sade statsministern trots att regeringens särskilda utredare i frågan om försvarspolitiska samarbeten, tidigare konstaterat att ”vår fortsatta alliansfrihet bidrar därför inte till stabiliteten utan minskar den”. Försvarsförmåga måste dessutom sättas i ett sammanhang, eftersom den alltid är relativ den dimensionerande motståndarens förmåga. I vårt fall Ryssland enligt den samlade politiska bedömningen.

Så även om den svenska förmågan nu ökar är problemet att den ryska förmågan ökar snabbare både avseende tempot i den ryska försvarsreformen och i numerär. Med enkel logik kan man då konstatera att vår relativa försvarsförmåga minskar, i synnerhet då vi saknar formella säkerhetsgarantier. Detta är något som det talas om allt för sällan i den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Niklas Wiklund

Försvarsdebattör och fristående krönikör på BLT:s ledarsida