Risken är att övervakningstrenden slår tillbaka mot oss själva
Sedan attackerna den 11 september har det pågått insatser över hela västvärlden för att skydda oss från terrorism. De senaste åren har dessutom en mängd stora städer i Europa – Paris, Berlin, Bryssel, Nice och inte minst Stockholm – drabbats av terrorattentat. Sedan flyktingkrisen 2015, när en hel del människor utan asylskäl kom till Europa, har EU:s övervakningsåtgärder trappats upp.
I dag finns databaser inom Europa som lagrar information om försvunna och kriminella personer. Det finns system som sparar data från visa-ansökningar och fingeravtryck från asylsökande. I Sverige kan polisen redan använda sig av telefonavlyssning, dataövervakning och hemlig kameraövervakning.
Nu är ett nytt projekt på gång som antogs av EU-parlamentet och Europeiska rådet i maj i år. Projektet heter “Interoperability”, och syftar till att förena de största informationsdatabaserna inom EU. En av dessa databaser skrev nyligen Smålandspostens ledarsida om, den så kallade “Common Identity Repository” (CIR) som ska användas för att lagra såväl medborgares som icke-medborgares personuppgifter, fingeravtryck och inskannade ansikten (den 17 juli). Systemet kan bland annat användas av stater för att underlätta i förundersökningar. I Interoperability ska även ingå ett program för att göra genomsökningar i flera informationssystem samtidigt, en biometrisk informationsplattform för att förvara biometriska data (alltså biologiskt mätbara data) och ytterligare ett program för att upptäcka personer med falska eller flera identitetshandlingar (Friends of Europe, den 9 juli).
Systemet är alltså till för att stater ska kunna kontrollera EU:s yttre gräns, hitta falska identiteter, illegala immigranter, kriminella och – föga förvånande – terrorister. Det handlar om massövervakning för att sortera bort de som får vara här, från de som inte får vara här.
Frågan är bara var vår gräns går. Hur stort ska övervakningssamhället växa sig? När är det nog? Kan vi acceptera hur många inskränkningar som helst i våra privatliv för att känna oss trygga?
I dessa övervakningssammanhang brukar tre argument framföras. “Har du inget att dölja, har du inget att frukta” är klassiskt. Självklart har alla människor saker de inte vill att staten, grannen eller frun ska få vetskap om. Argument nummer två brukar vara “det handlar ju inte om regelrätt avlyssning”. Nej, staten avlyssnar sannolikt inte din telefon. De kan bara få reda på vilka du ringer, när du ringer dem och hur långa dina samtal är. De kan på så vis kartlägga i princip allt ur ditt privatliv – vad du har för intressen, vilka du umgås med och vad du har för dygnsrytm – utan att behöva lyssna till dina samtal. Men det främsta argumentet för att legitimera massövervakning handlar om terrorism. Databaserna är ju till för att skydda oss mot potentiella terrorattacker. För att vi ska kunna känna oss trygga, för att våra barn ska vara trygga, accepterar vi således att vår integritet kringskärs.
Visst är terrorism ett hot mot våra liberala rättigheter. Men kanske är rädslan för terroristerna, ett större hot än terroristerna själva. Vi accepterar att bli övervakade, att våra fingeravtryck sparas, att våra telefonsamtal lagras och att våra ansikten fotas. Det här är dock inte garanterat att slå hårdast mot terroristerna. Risken är att de som kommer lida mest av den ökade övervakningshetsen är vi själva.
