Riggat för högskattesamhälle
Docent Andreas Berghs granskning av avsnitten om samhällsekonomi i sex läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet i senaste numret av Ekonomisk Debatt har startar en välbehövlig debatt om vad svensk skola egentligen lär ut om samhällsekonomi.
I sin granskning identifierade Bergh en viss ideologisk partiskhet. Bland annat att marknaden nästan alltid problematiseras medan statliga ingrepp och demokratiskt beslutsfattande nästan aldrig problematiseras. Det mesta som kan kan sägas tillhöra den den svenska modellen (kollektivavtal, stor välfärdsstat, fackligt inflytande) beskrivs i positiva ordalag och problematiseras i väldigt liten utsträckning.
Vidare fann han att ingen lärobok förmedlade insikten att kostnader kan skiftas vidare så att den som på pappret gynnas eller missgynnas av en åtgärd inte behöver vara den som i slutändan påverkas. Och en lärobok lyfte fram att könskvotering kan vara en åtgärd för att komma till rätta med de orsaker som låg bakom förra finanskrisen!
En av Berghs slutsatser är att eleverna får en ”underlig bild av ämnet nationalekonomi”.
Ovanstående är inte bara beklagligt ur ett kunskapsperspektiv, det är faktiskt ett demokratiskt problem. Grundläggande förståelse för nationalekonomi är avgörande för att medborgarna ska kunna göra välinformerade demokratiska val och förhålla sig kritiska till vad makthavarna säger.
Var det sant att svensk ekonomi gick som en Tesla, som finansministern hävdade? Är det verkligen problematiskt med ökade inkomstklyftor om alla samtidigt får det bättre? Är det viktigaste för välfärdens finansieringen skatteintäkternas eller skattetryckets storlek? Är det rimligt med skattehöjningar som gör att skatteintäkterna sjunker?
På samma sätt är det bekymmersamt att så få svenskar har en någorlunda korrekt uppfattning om hur mycket de faktiskt betalar i inkomstskatt.
I en nyligen publicerad undersökning, genomförd på uppdrag av Svenskt Näringsliv, framkom att tre fjärdedelar av de tillfrågade underskattar skatterna på arbete. Blott åtta procent hade en korrekt uppfattning om hur högt skattetrycket är för en genomsnittlig inkomst, en ”vanlig” lön, enligt undersökningen.
Det är i sig inte märkligt och flera tidigare undersökningar bekräftar underskattningen. Beskattningen av arbetsinkomster är så upplagd att det nästintill är omöjligt för en vanlig människa att skaffa sig en uppfattning om hur mycket av arbetsgivarens arbetskostnad som till slut hamnar i den anställdes ficka.
Inkomsten beskattas i flera led. Avgifter som ska vara kopplade till förmåner visar sig vid närmare granskning vara vanlig skatt. Den största delen av arbetsgivaravgiften exempelvis, den allmänna löneavgiften, är en skatt på lön som arbetsgivare i Sverige betalar till staten och har för arbetstagaren ingen koppling till några särskilda förmåner över huvud taget.
Om folk inte vet hur mycket de betalar i skatt, hur ska de då ha en uppfattning om vad de får tillbaka för skattepengarna? Är polisbristen, lärarbristen, pensionernas storlek och köerna i sjukvården rimliga givet vad vi betalar? Om vi hos bilhandlaren hade betalat för en Ferrari men fått en Trabant hade vi blivit missnöjda och hävt köpet. Men om vi fått en Trabant men hade en högst oklar uppfattning om vad vi i själva verket betalat, hade vi klagat då?
Demokratin är beroende av välinformerade medborgare och ekonomin är grundläggande för vårt samhälle. Därför måste läromedlen ge en korrekt bild av nationalekonomin och beskattningen vara transparent.
