Regeringsfrågan rör i allra högsta grad försvarsfrågan
När det kommer till frågan om hur vårt försvar kommer att hanteras de kommande åren, så handlar det inte längre om nyanser beroende på vilka som kommer att bilda regering. Det handlar nu om så stora skillnader att vår säkerhet kommer att sättas på spel i än större utsträckning än tidigare om de rödgröna får fortsätta styra landet. Än värre kommer det att bli om Vänsterpartiet får utökat inflytande, eller hemska tanke, till och med kan komma att ingå i en regering.
Försvarsförmågan har under ett antal år ökat genom bra övningsverksamhet och ett skifte av fokus från internationella insatser till nationellt försvar. Men ÖB har också varnat för att försvarsförmågan kommer att vika om inte ytterligare ekonomiska medel skjuts till för att kunna omhänderta det ackumulerade behovet av omsättning av föråldrad materiel, samt att fortsätta genomföra kvalificerade övningar. Med bakgrund av ovanstående så blir den kommande veckan och frågan runt vem som kommer bilda regering helt avgörande för vår försvarsförmåga.
Alliansen har en gemensam långsiktig plan. Försvarsanslaget som i dag ligger på 1 procent av BNP ska inom 10 år ökas till 2 procent av BNP, en fördubbling jämfört med nuvarande rekordlåga nivå. På kort sikt har man aviserat att ÖB:s behov om 18 miljarder extra de kommande tre åren ska tillgodoses. Således innebär alternativet alliansregering att försvarets behov både på kort och lång sikt kommer att tillgodoses - under förutsättning att löften inte bryts.
De rödgröna har en annan syn på frågan. På lång sikt finns ingen ambition att gå mot ett mål om 2 procent av BNP. Socialdemokraterna säger att de vill öka, men vill inte prata siffror. Det innebär i praktiken att det inte finns ett stöd inom partiet för ett sådant mål. Regeringskamraterna i Miljöpartiet har å sin sida meddelat att det inte är rimligt med ”en så hög nivå” och vännerna i Vänsterpartiet har inte tagit ställning i frågan men säger samtidigt att ”det saknas fog för att trissa upp beskrivningen av det säkerhetspolitiska läget”. Därmed är frågan om anslagsnivåer i praktiken besvarad. På kort sikt så finns det inte heller någon ambition från sittande regering att gå ÖB till mötes, då man i praktiken enbart har lovat att skjuta till hälften av det faktiska behovet.
Var står då Sverigedemokraterna i frågan? Partiet har en högre ekonomisk ambition än alliansen, där man säger sig vilja gå mot en nivå om 2,5 procent av BNP avseende framtida försvarsanslag. Vissa bedömare menar dock att partiets ekonomiska politik inte går ihop. Å andra sidan så går Sverigedemokraterna hand i hand med de rödgröna i frågan om Nato, som man säger tvärt nej till.
Slutsatsen blir därmed entydig. Allianspartierna har en gemensam lösning för de värsta problemen på både kort och lång sikt. Med en ny rödgrön regering så kommer läget att förvärras och försvarsförmågan riskerar därmed att nedgå.
Regeringsbildningen handlar således om så mycket mer än vem som blir statsminister eller olika nyanser av politik. I vissa frågor står vi inför avgörande vägval. Försvarsfrågan är en sådan, och det är mycket olyckligt, till och med farligt, att den ska avgöras genom ett spel där sakfrågorna blir underordnade frågan om regeringsmakten.
