Rädda biblioteken från DN-kultur

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Det är tragiskt att DN-kultur inte står upp för bibliotekens samhällsuppdrag utan vill förvandla dem till kollektivmötesplatser från 70-talet.

Nu går debattens vågor om biblioteken höga.

Ska de vara till för dem som söker ett rum för läsning och studier eller vara öppen daglig verksamhet för alla som inte har något att göra om dagarna? Ska verksamheten handla om att inspirera till läsning, låna ut böcker och erbjuda stillsamma rum för läsning och studier eller att ägna sig åt allt mellan himmel och jord för att erbjuda något för alla?

Ett uppseendeväckande inlägg i debatten står Lotta Olsson, litteraturkritiker och medarbetare på DN kultur, för. I en krönika nyligen skrev hon: "Biblioteken är en oändligt viktig mötesplats, som skulle behöva växa och bli långt större än de är i dagens begränsade utrymmen." (DN den 16 maj).

Men det är inte fler hyllmetrar med böcker litteraturkritikern svingar sin penna för. Nej, bakom kodordet "mötesplats" gömmer sig tankar om enkla och billiga restauranger för de ensamma, "gemensamt datorspelande" för ungdomar och "andrahandsmarknad med frivilligarbete, arbetsträning och klädbytardagar" under bibliotekets tak.

Tankegångarna är illustrativa för den sjuka som drabbat och fortfarande drabbar alla kunskaps- och bildningsinstitutioner: tid och energi ska ägnas åt en mängd olika saker som varken har med kärnverksamheten eller samhällsuppdraget att göra. Det man egentligen ska göra får skötas med vänsterhanden.

Kunskap? Nej, i dag är schemat fullt med normkritik. Böcker? Nej, i dag har vi tema datorspel. Ett tyst rum? Nej, det passar inte de stökiga killarna det ständigt är så synd om.

Lärarna ska vara socialsekreterare, museerna ska vara arenor för samhällsdebatt, biblioteken ska bedriva daglig verksamhet för sysslolösa människor.

Sett i det sammanhanget är det kanske inte så konstigt att de yrkesgrupper som är verksamma inom skolan, museivärlden och biblioteken sakta men säkert har devalverats och förlorat i status och anseende.

Behovet av kulturpolitiker som vågar stå upp för att biblioteken varken kan eller ska lösa alla samhällets olika utmaningar är stor. Som säger att det är andra politikområdens och andra professioners ansvar att erbjuda en värmestuga åt missbrukare, sammanhang åt ensamma, låna ut slagborrmaskiner eller vad det nu kan tänkas vara. Att det är självklart att den som langar droger eller den som med bråk och stök förstör biblioteksfriden inte är välkommen på biblioteken utan skall portas.

Och som samtidigt säger att biblioteken ska värna det som är deras unika samhällsuppdrag och det som är kärnan i just deras verksamhet. Att även plugghästarna och bokmalarna behöver ha någonstans att ta vägen i samhället. För om inte biblioteken just är rum för läsning och studier, vilka andra rum kommer att vara det?