Pelle Thörnberg: Underdogen har inte alltid rätt

Ledare ,
Tåget därifrån, det bästa med Stockholm?
Foto:

Det så kallade underdog-perspektivet är en outsinlig energikälla för kultur, känslor och journalistik. I medieretoriken går det att spinna engagemang kring en ”drabbad” mot en ”makthavare”.

Artikeln publicerades 3 april 2016.

Och inte bara där.

Man mot kvinna, chef mot anställd, politiker mot väljare, vit mot svart, straight mot gay, storstad mot landsbygd. Rollerna är grova men spelet fortsätter. Fast vi med förnuftet förstår att man kan vara drabbad eller minoritet och ändå ha fel, hänger inte känslor och rubriker med.

Vi förutsätter att den underordnade alltid har mest rätt.

Men tänk om jag skulle ställa mig i Hoglands park och förkunna: 

- Usch, jag gillar inte Karlskrona. Människorna, tempot, attityden. Det kan vara bra i små doser men vet du vad som är det bästa med stan? Tåget härifrån. Ha ha.

Det skulle inte fungera. Ändå är det ofta något jag hör som stockholmare, att det bästa med Stockholm är tåget härifrån, ha ha.

Det får var och en tycka, det som är märkligt är att det verkar så självklart att yppa det ena men inte det andra.

Även människor från minoriteter kan ha fel.

Tänk om en man i en tv-sändning hade haft den dåliga smaken att kommentera en attraktiv kvinnlig höjdhoppare med ” Jag har en ribba... som du får hoppa över om du vill. He he…”

Det var precis vad Jonas Gardell sa om höjdhopparen Stefan Holm på Idrottsgalan 2005. Publiken skrattade.

Hans make Mark Levengood medverkade i Skavlan i februari när en ung norsk forskare berättade att han skjutit mot sig själv i en simbassäng för att visa att kulan bromsades upp i vattnet. Levengood sa på sitt hemtrevliga vis att han gärna hade velat vara med ”den unge herrn i badbyxor”. Publiken fnissade vänligt.

Jag blir inte upprörd över de sexuella anspelningarna i sig, det som skaver är att en sida kan anspela, den andra inte.

Vi har anledning att kritisera böghatet. Det har gjort människor illa och ska sopsorteras. Jag förstår också argument mot hur Stockholm dränerar landet på resurser. Men den som har rätt i ett väderstreck kan inte kräva sanningen i alla.

I kulturen kan underdogen per definition sjunga, skämta och förbanna uppåt men vi gillar inte den som sparkar neråt. Filmens protagonist är oftare drabbad än makthavare.

Som reporter i Blekinge hörde jag ibland historier som inte riktigt höll ihop. Makthavaren ifråga hade kanske inte så fel, den ”drabbade” hade kanske inte så rätt. Vi publicerade ändå eftersom det blev en bra story med underdogperspektiv.

I min ungdom kunde kritik från en kvinna avfärdas som hysteri. Idag går det bra att avfärda synpunkter från män i min ålder med benämningen "Gubbslem!” Kritiken mot patriarkatet får vi män uthärda, vi har gynnats av orättvisan.

Nu slår pendeln tillbaka och den träffar inte bara, den skymmer också sikten.

Tänk om vi kunde kritisera och prisa varandra oberoende av hudfärg, hemort, kön och position. Om vi kunde skämta om alla grupper. Om varje åsikt tillmättes dess faktiska värde. Om både stark och svag kan ha rätt, eller fel.

Kanske är det först då vi verkligen är fria?

Fakta

Pelle Thörnberg

är frilansjournalist med rötter i Karlskrona

Visa mer...