Påhl Ruin: Vi får inte glömma Gulag

Ledare Artikeln publicerades

Världen vet alldeles för lite om Stalins deportationer – men kunskaperna brister även i länder som drabbades av terrorn.

Här i Litauen – liksom i andra länder som ingick i Sovjetunionen - finns en bitterhet över att omvärlden har fäst så liten vikt vid att uppmärksamma offren för kommunismens terror. I en relativt färsk skrift från ett statligt forskningscenter skriver man att ”väst har valt att glömma dessa fasor”, att ”i väst lärs inget ut i skolorna om vad som skedde här”.

Formuleringarna är förstås en aning överdrivna, men kunskaperna om Stalins terrorvälde är bevisligen knapphändiga i stora delar av västvärlden. Undersökningar har till exempel visat att 90 procent av svenska barn i åldern 15-20 år inte känner till deportationerna till Gulaglägren.

En viktig förklaring till okunskapen är också det knapphändiga intresset inom populärkulturen. Om man söker ”Hollywood och ”holocaust” får man drygt 12 miljoner träffar, men ”Hollywood” och ”Gulag” ger bara 340 000. Nazismens offer har vi på näthinnan efter ett otal filmer och TV-serier, detsamma gäller inte för kommunismens offer.

    Denna obalans har lett till problem när länder som drabbades av terrorn ska skriva sin egen historia. I sin iver att få omvärlden att förstå vad de drabbades av, försvinner många av nyanserna och rena felaktigheter smyger sig in. Att förklara vad som hände blir ett nationellt politiskt projekt där alla litauer blir offer och martyrer, ett projekt där de historiska kunskaperna om vad som faktiskt skedde inte alltid kommer i första rummet.

    Den nationalistiskt färgade historieskrivningen har fått en generation yngre historiker att reagera. En av dem är Violeta Davoliute som jag intervjuat vid flera tillfällen på senare tid. Hon har bland annat tittat närmare på hur de som deporterades till Sibirien blev mottagna när de till sist fick rätt att återvända hem, efter Stalins död 1953.

    Återvändarna betraktades med stor misstänksamhet, de hade svårt att få jobb och bostad. En återvändare berättade för historikern hur hon kände sig som ”spetälsk”, i skolan kunde föräldrar klaga på att återvändare hade kommit till klassen. Detta är en del av historien som litauiska myndigheter inte varit lika pigga på att lyfta fram.

    I förra veckan träffade jag en överlevare från Gulag, Sara, som deporterades som 12-åring 1941 tillsammans med sina föräldrar och tre syskon. Pappan och äldsta brodern dog i lägren, själv svalt hon de första två åren. Men sedan blev det bättre, de kunde odla egna grönsaker och tjäna pengar på ett skogsbruk.

    Hon träffade sin framtida make på tåget som deporterade dem österut. Bägge fick jobb vid återkomsten till Litauen 16 år senare, men hennes överlevande bror mådde så dåligt – att han tillfälligt återvände till Sibirien! Sådana historier passar inte in i den litauiska självbilden.

    I skriften från det statliga forskningscentret skriver man att ”hälften av de deporterade dog snabbt” och att ”alla led av konstant hunger”. Det är helt enkelt inte sant. Förhållandena var förvisso vidriga för vissa av de deporterade under vissa perioder – men inte för alla hela tiden.

    25 år efter frigörelsen är kunskaperna om - och beskrivningarna av - livet i Gulag-lägren ännu bristfälliga. Oberoende historiker har en stor uppgift framför sig. Man kan bara hoppas att de kan få bättre stöd från statsmakterna framöver. Ingen tjänar på att politisera detta mörkaste av kapitel i landets historia.

    Fakta

    Påhl Ruin är journalist och bosatt i Vilnius

    Visa mer...