På menyn för ett nytt skattesystem
Den 1 januari 1996 sänktes momsen på livsmedel av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Syftet med den nedsatta momssatsen var att gynna barnfamiljer och låginkomsthushåll. Dessa grupper lägger, relativt andra grupper, en stor del av sin inkomst på inköp av mat. Och än i dag är momsen på livsmedel 12 procent medan momsen för de allra flesta varor och tjänster är 25 procent.
Nu, över 20 år senare, har Riksrevisionen publicerat en granskning av den nedsatta livsmedelsmomsen. Är den en effektiv åtgärd för att förstärka köpkraften hos barnfamiljer och låginkomsthushåll?
Riksrevisionens slutsats är den väntade: den nedsatta momsen på livsmedel är ett mycket dyr metod för staten att öka dessa gruppers köpkraft på.
Det kommer sig av att den lägre momssatsen på livsmedel kommer alla till del, oavsett behov. Samtidigt som den lägre momssatsen gör Mamma Scans köttbullar billigare för låginkomsttagaren gör den hummern och oxfilén billigare för höginkomsttagaren. Och ju dyrare mat du köper desto större blir momsreduktionen i kronor och ören.
Om man vill stötta ekonomiskt svaga grupper, menar Riksrevisionen, finns det betydligt mer kostnadseffektiva sätt att göra det på. Riksrevisionen pekar här på att höjningar av barnbidraget, studiebidraget, bostadstillägget och det ekonomiska biståndet är mer träffsäkra än att reducera momsen för livsmedel.
Och inte så lite mer träffsäkra. Om dessa grupper skulle kompenseras för att den nedsatta livsmedelsmomsen togs bort skulle det kosta det offentliga omkring 13,4 miljarder kronor. Det att jämföra med att ett slopande av den nedsatta livsmedelsmomsen skulle öka statens intäkter med omkring 27,3 miljarder kronor.
Både vänstern och högern har anledning att lyssna på Riksrevisionen. Här finns för vänstern utrymme för att finansiera ökade offentliga åtaganden. För högern finns här finansiering till skattesänkningar på exempelvis arbete (som i sin tur skulle ha positiva effekter för ekonomin i stort och på sikt öka de offentliga intäkterna). Eller, om man vill, en mix av båda.
Många ekonomer talar gärna och ofta om behovet av en ny stor skattereform. Det gör de helt rätt i.
På menyn för en stor skattereform borde följande stå högt upp: Sänk de höga marginalskatterna på arbete, de är kontraproduktiva och försämrar Sveriges konkurrenskraft. Skatterna på de lägsta inkomsterna borde sänkas så att drivkrafterna för att gå från bidrag till arbete ökar. Ränteavdragen borde fasas ut, de har lett till en lånefest bland hushållen som skapar risker för hela ekonomin. Och som argumenterat ovan: den lägre livsmedelsmomsen borde tas bort, ekonomiskt svaga gruppers köpkraft kan höjas på mer träffsäkra sätt.
Oavsett vad man anser om det totala skattetrycket är det uppenbart att skatterna kan tas ut på ett mer effektivt sätt än i dag, alltså ett sätt som både stimulerar ekonomin och som garanterar välfärden dess nödvändiga finansiering. Det är nu snart 30 år sedan ”Århundradets skattereform” gjorde skattesystemet betydligt bättre. Det är hög tid för politiken att återupprepa bedriften från 1990-talets början.
