Om man ger politiker pengar och samtidigt ställer krav, vad kallas det då?
I onsdags berättade Aftonbladet att LO satsar 30 miljoner kronor av medlemmarnas pengar på att värva väljare till Socialdemokraterna i nästa års riksdagsval.
Enligt Aftonbladet ska stora delar av pengarna läggas på en samtalskampanj där ”flera tusen specialutbildade medlemmar” ska genomföra en halv miljon samtal via telefon och ute på landets arbetsplatser (Aftonbladet den 20 december).
Målet är att drygt hälften av medlemmarna i LO-förbunden ska lägga sin röst på S och att Stefan Löfven ska kunna fortsätta som Sveriges statsminister.
Storsatsningen på samtalskampanjen sker utöver de kontanta bidrag som LO skickar över till S varje år. Av Socialdemokraternas senaste årsredovisning framgår att LO-förbunden gav S omkring 11,5 miljoner kronor. Tittar man på lite fler årsredovisningar framgår att S de senaste fyra åren, från och med 2014, mottagit omkring 50 miljoner kronor i så kallade "fackliga anslag".
Miljonrullningen från LO till S förtjänar att uppmärksammas och kritiseras betydligt hårdare än i dag.
För det första. När man i samma stund som man går ut med storsatsningar till förmån för ett visst parti också talar om att kräva något tillbaka luktar det riktigt illa.
I samma artikel i Aftonbladet talar LO:s förbundsordförande Karl-Petter Thorwaldsson om vad han och LO vill att S ska driva för politik. ”Vi tänker inte lägga oss platt för S”, säger Thorwaldsson till Aftonbladet. Ännu tydligare var Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, i februari i år när han talade om att S hade en skuld att reglera, apropå löftet från S att staten borde subventionera fackföreningsavgiften (Kommunalarbetaren den 23 februari).
Till protokollet kan föras att just den förändringen sedan fanns med i Magdalena Anderssons höstbudget. Sa någon tjänster och gentjänster?
Föreställ dig att en annan stor organisation, exempelvis ett företag, hade gjort något liknande. ”Vi storsatsar x miljoner kronor för att värva röster till partiet y. Och vi förväntar oss självklart att partiet y går oss till mötes i lagstiftningsfrågan z”. Då hade nog reaktionerna inte låtit vänta på sig och man hade, med rätta, talat om att ett sådant upplägg rimmade illa med demokratiska ideal.
Men att LO ogenerat, år efter år, ger miljoner till S och samtidigt ställer olika krav? Ingen höjer ett ögonbryn.
För det andra. Allt färre LO-medlemmar röstar på S och det lutar nog åt ännu sämre siffror i nästa riksdagsval. Ändå finns det ingen möjlighet för en enskild LO-medlem att avstå från att vara ofrivillig socialdemokratisk partifinansiär.
I Danmark finns en möjlighet att för fackföreningsmedlemmar att säga nej tack till dylika upplägg. Varför kan inte den möjligheten finnas också i Sverige? Varför ska en LO-medlem som röstar på Sverigedemokraterna eller Moderaterna, eller till och ställer upp som kandidater för något av dessa partier, vara med och finansiera Löfvens återvalskampanj?
Dagens Nyheters avslöjande om att Socialdemokraternas lotteribolag Kombilotterier sålde lotter på kredit till redan skuldsatta upprörde många (DN den 4 september). Det är ett mysterium att miljonrullningen, både den direkta och indirekta, från LO till S inte väcker större uppmärksamhet.
