Om en man som heter Ove och vikten av att ha principer

Ledare
Inspelning av En man som heter Ove.
Foto:

Sådana där principer, det måste man ha. För någon vindflöjel vill man ju inte vara.

Artikeln publicerades 24 juli 2016.

Det tog mig tre år efter att den kom ut, men nu har även jag satt mig och läst "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Även jag har skrattat gott åt berättelsen om en fyrkantig gammal surgubbe, som innerst inne ändå verkar njuta av livet och ha ett stort hjärta.

Men skadad som jag är av jobbet kunde jag inte hjälpa att också fundera lite på politik, och framförallt på filosofi. Med lite hjälp av fantasin kan boken rent av ses som ett debattinlägg i den evighetslånga matchen mellan nyttoetik och pliktetik. Den mellan de som i varje läge frågar sig vad som är bäst att göra, och de som frågar sig vad som är rätt.

Ska man skänka pengar till tiggare? Nyttoetikern tar fram rapporter och Excel-ark, börjar räkna på var pengarna kan hjälpa flest människor. Pliktetikern frågar sig om det är rätt att gå förbi en människa i nöd, utan att hjälpa till.

Den gamle mannen i boken, Ove, är den den mest renodlade pliktetiker man kan tänka sig. En karl med principer skulle han säga själv. Man ska göra rätt för sig. Arbeta. Betala skatt. Amortera. Inte sjukskriva sig så fort man blir lite snuvig. Inte vara andra till last. Även i det lilla är det principerna som gäller. Man ska köpa svensk bil. Laga huset själv. Inte öppna en massa onödiga reklamutskick.

Var kommer alla dessa principer i från? Ingen vet. Problemet för en pliktetiker är att principerna till slut kokar ner till en känsla, eller ett antagande, om vad som är rätt och fel. Delar inte omvärlden den känslan blir det krock. Ove framstår ofta som fyrkantig. Orubblig. Gammeldags.

Hans principer uppdateras ju inte så ofta. Så har han också haft samma bil sedan Saab såldes till GM. Att köpa en ny går inte. Bilen ska ju vara svensk.

Trots allt detta fungerar ändå principerna förvånansvärt väl. Ove är inte en man som tittar på när andra behöver hjälp. Så han suckar helt enkelt djupt åt folk som inte har körkort eller kan laga en cykel själv. Sen ger han dem skjuts och tar fram verktygslådan.

När någon befinner sig i livsfara tittar andra människor paralyserat på och undrar hur de ska agera. Ove bara gör. Och räddar liv. Det var väl inget märkvärdigt, tycker han. En hjälte säger andra.

Även om Ove ibland irriterar sin omgivning är hans liv också märkbart enkelt och problemfritt. Folk vet vad han kommer göra. Själv behöver han aldrig sitta och grubbla över olika alternativ.

Här finns lärdomar att dra. Nyttoetiken kan vara intellektuellt intressant, men att sitta och värdera alla alternativ är knappast görbart i ett samhälle som bågnar av olika valmöjligheter. Risken är att man luras av bristfällig information, eller slösar värdefull tid på alltför mycket grubblande.

För politikern finns ännu en lärdom. Folk må hata eller älska Ove, alla vet åtminstone var han står. En vindflöjel däremot är totalt ointressant. Ingen bryr sig om vad Sifo tycker.

Sen kan man självklart inte vara hur fyrkantig som helst. Även principer förtjänar att med jämna mellanrum omprövas. Finns det bättre idéer? Har verkligheten sprungit förbi?

Det går kanske inte att köpa en helsvensk bil, men att delar av den tillverkas i Olofström är inte fy skam det heller.