Öken med mästerskap i Qatar

Ledare
Qatars emir Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani och IAAFs ordförande Sebastian Coe.
Foto: Hassan Ammar
Qatars emir Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani och IAAFs ordförande Sebastian Coe.

Idrott har alltid varit politik. Diktaturer använder idrotten som verktyg för att stärka makten.

Det nu avslutade friidrotts-vm i Qatars huvudstad Doha var tänkt som ett propagandaspel för den lokala regimen. Emiren och hans undersåtar har under lång tid förberett sig inför fotbolls-vm 2022 genom att arrangera andra mindre internationella mästerskap, som handbolls-vm, boxnings-vm och nu friidrott.

Men friidrottsmästerskapet blev ett rejält bakslag. Tomma läktare fylldes på med människor som tilldelades gratisbiljetter, och gästarbetare blev ditkommenderade. Kritiken mot arrangemanget har varit stor från deltagare och från internationella medier. Till skillnad från andra historiska mästerskap har strålkastarljuset riktats mot Qatars politiska system, absolut monarki där makten ärvs från far till son och där emiren utser alla ledamöter i sitt rådgivande parlament. Qatar kan inte jämföras med mer hårdföra diktaturer som Saudiarabien och har på många sätt anpassat sig mot västvärlden. Inte minst imagemässigt. I moderniteten ingår arrangemangen av idrottsmästerskap. Men något Norge är ändå Qatar inte, om man bortser från oljan då. Homosexualitet är straffbart, kvinnor diskrimineras systematiskt och villkoren för gästarbetarna är ofta hårda.

Berlin-OS 1936 är givetvis det mest kända propagandanumret av en regim, men konceptet har plockats upp åtskilliga gånger sedan dess. Under kalla krigets dagar var bojkotter av mästerskap i öst och väst en återkommande del av det politiska utpressningsspelet. De internationella idrottsorganisationerna är kända för att dra till sig korruption och för att se mellan fingrarna med regimer som kränker de mest grundläggande rättigheter.

Den gamle storlöparen Sebastian Coe, numer ordförande i Internationella friidrottsförbundet, IAAF, tvingades till slut under en presskonferens i Qatar erkänna att politik och idrott alltid hör ihop. ”Man kan aldrig separera politik och idrotten. Båda sakerna är en del av livet. Idrotten är den bästa diplomaten som vi har, och vi kommer att fortsätta att använda oss av den. Vi är inte konkurrenter, vi är kollegor.” (SVT)

Att idrotten på det individuella planet kan föra samman personer från olika bakgrund vet vi. Även där är 1936 ett utmärkt exempel, där tyske längdhopparen Carl Ludwig ”Luz” Long gav goda råd till sin överman Jesse Owens. Den förbrödringen var stor på det personliga planet, men stoppade varken Hitler från makten eller räddade Long från att dö i det kommande kriget. Politiken förändras sällan till det bättre av idrotten, Kina har inte demokratiserats sedan Peking-OS, Vitryssland mildrades inte av Hockey-vm, Putin svalnade inte i sin ukrainska aggression av vinter-OS i Sotji, Nordkorea och Sydkoreas idrottsliga återkommande gemenskap i OS har inte raserat någon diktatur.

Sebastian Coe har rätt i att politik och idrott hör ihop. Tyvärr är det ofta politiken som använder idrotten som ett lydigt redskap. Den positiva effekten är möjligen att usla system exponeras om medierna sköter sitt jobb. Sebastian Coe borde vara tacksam för att det sker. Till avspark 2022 kan man hoppas att Qatar är rejält avklätt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.