Nu gäller det, ända in i kaklet
Riksdagsvalet 2018 visade sig bli oerhört jämnt mellan alliansen och de rödgröna. I skrivande stund leder de rödgröna över alliansen med någon tiondels procentenhet. Men någon tiondels procentenhet hit eller dit bör inte spela någon roll för alliansens möjligheter att ta över - om alliansen är beredd att ta makten.
För svensk politik är sig inte längre lik. Det finns inte längre två block som konkurrerar om regeringsmakten. Nej, det finns numera tre. Det måste alla förhålla sig till.
I detta nya politiska läge är det lika viktigt att kunna navigera i riksdagen mellan valen som att vinna väljare, och mandat, i själva valen.
Därför måste allianspartierna nu hålla huvudet kallt och pröva de möjligheter som finns i riksdagen för dem att bilda en alliansregering, oavsett någon tiondels procentenhet hit eller dit. Så länge de rödgröna partierna inte har egen majoritet finns möjligheten för alliansen att erövra regeringsmakten.
Den möjligheten bör allianspartierna utnyttja. Det kommer inte att vara lätt. Det är inte säkert att en sådan regering klarar sig hela mandatperioden. Det är inte ens säkert att en sådan regering accepteras av riksdagen. Men det är värt att pröva i vilken utsträckning det parlamentariska läget håller för en alliansregering och borgerlig politik.
Det är avgjort mycket bättre än att allianspartierna låter Stefan Löfven sitta kvar i orubbat bo. Eller att något av allianspartierna hjälper S att sitta kvar vid makten genom ett blocköverskridande samarbete.
Den större förskjutningen högerut bland väljarna innebär rimligen också att en alliansregering åtnjuter större legitimitet än en som leds av Socialdemokraterna. En stor majoritet av väljarna har röstat för icke-socialistisk politik och på icke-socialistiska partier.
En sådan alliansregering måste dock dra en tydlig gräns: den ska inte förhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Allianspartierna måste hålla gränsen mot nationalisterna. Här vilar också ett ansvar på moderatledaren Ulf Kristersson, som lovat just detta.
Men att låta det vara upp till riksdagen - i vilken Sverigedemokraterna sitter - att avgöra vem som bildar regering, vilken budget som har tillräckligt parlamentariskt stöd eller vilka propositioner som kan gå igenom riksdagen är dock inte detsamma som att samarbeta med dem. Att låta riksdagen fälla avgörandet är grunden i vår parlamentarism.
Kommer en sådan regering att släppas fram? Kommer en sådan regering att överleva? Kommer den att tillräckligt parlamentariskt stöd för nödvändiga reformer? Kommer den att vara tillräckligt skicklig på att förhandla över blockgränserna? Kommer den att få igenom sin budget?
Det lika enkla som komplicerade svaret är: det vet vi inte. Om det visar sig att oppositionen, de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna, gör gemensam sak och inte släpper fram en alliansregering, fäller en alliansregering eller dess politik, låt så vara och låt dem då stå till svars för det.
Vid en sådan tidpunkt har vi ett annat läge i svensk politik och vi får agera utifrån det. Men fram till dess ska inte alliansen eller allianspartierna lägga sig platt för Socialdemokraterna. Driv i stället linjen att Sverige ska ha en alliansregering, ända in i kaklet som Ulf Kristersson (M) har sagt.
