Nu får det vara nog med kompisutredare

Ledare ,
Foto:

Genom att utse aktiva politiker till utredare gör regeringen sitt bästa för att rasera förtroendet för svenskt utredningsväsende. Det senaste exemplet är vänsterpartisten Nooshi Dadgostar som utsetts till särskild utredare.

Artikeln publicerades 1 juli 2017.

I förra veckan meddelade regeringen att riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar (V) har utsetts till särskild utredare för att säkerställa att befintliga byggrätter i landets kommuner tas i anspråk och bebyggs.

Utnämningen är att beklaga. Inte därför att frågan är irrelevant utan därför att Dadgostar själv är aktiv politiker, dessutom en högljudd och kontroversiell sådan i bostadspolitiken.

Svenskt utredningsväsende har länge åtnjutit stort förtroende. Uppgifter och slutsatser från utredningar har länge uppfattats som objektiva fakta som alla i den politiska debatten måste förhålla sig till. Utredningarnas objektivitet grundar sig delvis på att utredarna har lång erfarenhet, stor kompetens och dessutom står utanför det politiska spelet. Det diskvalificerar inte alla med en politisk bakgrund men många.

Det finns stor anledning att befara att förtroendet för utredningsväsendet just nu eroderas och det mycket snabbt. För det är precis det som händer när regeringen utser personer med egna politiska agendor, som så att säga är parter i målet, att leda utredningar.

Utnämningen av Dadgostar är inte ett undantag, nej snarare en del av en större trend. Min kollega på Barometern, Martin Tunström, har förtjänstfullt lyft fram flera exempel på hur regeringen utnämner aktiva politiker, tillika partikamrater i regeringspartierna och stödpartiet V, till utredare.

Miljöpartiets tidigare partisekreterare Anders Wallner ska exempelvis utreda hur ett alterningsår (nyord för det misslyckade friåret) kan utformas. När Wallner själv har agiterat för friårets välsignelser - är det någon som på allvar tror att han nu opartiskt och förutsättningslöst kommer att belysa friårets för- och nackdelar? Att han till och med kan komma fram till slutsatsen att ett nytt friår inte bör införas?

Ett annat exempel är socialdemokraten och riksdagsledamoten Anna Lena Sörensson som just nu utreder apoteksmarknaden. Ett tredje är riksdagsledamoten Agneta Börjesson (MP) som nyligen presenterade en utredning om hyresrättens ställning.

Ett fjärde, och det mest skrämmande exemplet, är Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden. Ingen trodde på förhand att den utredningen skulle vara en förutsättningslös utredning om för- och nackdelar med vinstintresse i välfärden. Och mycket riktigt har utredningen kantats av skandaler: experter som protesterat mot hur utredningen använt sig av deras forskningsrön och missbrukat konsulterade experters analyser om vinstbegränsningar i välfärden.

Det är för att uttrycka sig rakt inte bra. Inte bra alls.

Förmågan att finna konstruktiva lösningar över blockgränserna på stora och komplexa samhällsproblem har varit en styrka i svensk politik. I vilken grad utredningsväsendet har bidraget till detta ska vara osagt men helt klart har det bidragit. Insatserna är därför höga när regeringen nu på löpande band utser aktiva politiker att leda utredningar, förlåt beställningsjobb. Utnämningen av kompisutredare måste få ett slut.