Anders Gustafsson: Normkritiken blind för barnslöjan

Rent principiellt är det ännu en diskussion som berör religionsfrihetens gränser gentemot andras och samhällets intresse. Det är en snårig diskussion där fallgroparna är många. Jag själv tvekar ganska många gånger om vad jag ska tycka i alla dessa fall, men så här resonerar åtminstone jag.

Jag tycker exempelvis att det är helt orimligt att förbjuda människor att bära slöja eller burka på allmän plats. Ett förbud för de anställda att be en stilla bön till Jesus eller Allah är uppåt väggarna obefogat. Hur stör det någon om jag ber Fader vår tio gånger under en arbetsdag?

Det hindrar mig däremot inte från att tycka att arbetsgivare, om det är påkallat för arbetsuppgifterna, ska ha rätt att kräva att de anställda inte har religiösa kläder eller symboler på jobbet. Samma sak med politiska symboler. Giltiga skäl, enligt mig, kan handla om att statens neutralitet och oväld – exempelvis när det gäller militär, polis eller domare – ska upprätthållas. Pedagogiska eller hygieniska skäl är andra giltiga skäl som motiverar varför de anställda inte kan ha klädesplagg som täcker ansiktet eller underarmarna. Här är det bara gallimattias att tala om diskriminering. För att inte tala om då kristna fundamentalister ska kunna välja och vraka bland arbetsuppgifterna, samvetsfrihet brukar det kallas på fin svenska.

I diskussioner som rör barn och religionsfrihet måste ytterligare ett raster påföras. Barnets val är många gånger föräldrarnas val. Inget småbarn har valt att bli muslim eller kristen. Det valet har deras föräldrar gjort åt dem. När det gäller barn har samhället en skyldighet och ett ansvar att se till vad som är i barnets intresse.

Därför tycker jag det är orimligt att barn, på grund av föräldrarnas vilja, sätts i religiösa friskolor, oavsett om de är muslimska eller kristna. Skolan ska vara en plats där barn får kunskap och förbereds för att bli fria individer som formar sina egna liv efter egna önskemål och drömmar. Det ska vara alla barns ovillkorliga rättighet. Och det är en rättighet som måste väga tyngre än föräldrarnas och andra vuxnas vilja att uppfostra barn i enlighet med religiösa läror och sedvänjor. Lustigt nog tycker inte SD det, däremot S.

Men åter till barnslöjan inom skola och barnomsorg. Är ett förbud rätt?

Ja, jag tror faktiskt det. I alla möjliga och omöjliga fall talas det på både tvären och längden om ifrågasättandet av normer, normkritik kallas det. Nu senast berättade Dagens Samhälle om att miljonbelopp lagts på att ifrågasätta ”inomhusnormen” bland kommunanställda i Malmö (DS den 6 september). I ljuset av det och mycket annat framstår det som en paradox att samhället snällt ska acceptera att små barn kläs i slöja i förskola och skola – för att deras föräldrar vill det. Varför ska barnets frihet väga så lätt och föräldrarnas önskemål väga så tungt?

Nej, låt i stället förskolan och skolan ska vara en frizon där flickor och pojkar behandlas lika, precis som vi eftersträvar i alla andra sammanhang.