Nej, det är inte synd om Elisabet Höglund

Ledare ,
Det är märkligt att Elisabet Höglund missat att de vidlyftiga pensionslöftena upphörde med pensionsreformen 1994, eftersom hon då var politikreporter på SVT.
Foto:

Det är bättre att veta i tid hur liten pensionen blir.

Artikeln publicerades 20 juli 2017.

Den före detta politiska journalisten på SVT Elisabet Höglund hävdar i Expressen (18/7) att pensionssystemet är "den största bluff som det svenska folket blivit utsatt för". Hon är missnöjd med att den statliga pensionen är betydligt mindre än hon tjänade i slutet av sin yrkeskarriär. Det räcker inte till sommarhus i Bergslagen och en lägenhet i Spanien. Höglund anser sig lurad av "svenska politiker" som hon menar "i decennier lovat folket en trygg och bra pension".

En märklig föreställning hos någon som var politisk reporter i SVT när den stora pensionsreformen beslutades 1994. Tack vare den anpassas svenska pensioner efter hur mycket pengar som betalas in i systemet. Information om hur stor den framtida pensionen blir skickas årligen ut i orangea kuvert. Den som går i pension vid 65 års ålder i år kommer att få motsvarande hälften av sin lön. Den som är född på 1990-talet kommer bara att få 41 procent av sin lön.

Varför blir pensionerna mindre? Jo, det är vad avsättningen på 18,5 procent av vår lön räcker till. Pensionen räknas upp med den ekonomiska tillväxten, men den kommer också minska när den ska räcka under fler år. När ATP-systemet infördes omkring 1960 var medellivslängden 75 år för kvinnor och 71 år för män, i dag är den 84 år för kvinnor och 80 år för män.

Samma avsättning av lönen som förr kunde finansiera en god pension efter 65 år för den som levde några år därefter, blir betydligt lägre i dag och ännu lägre i morgon om vi inte också anpassar vid vilken ålder vi går i pension, eller sparar mer. Bakom detta finns ingen bluff.

Många har däremot valt att blunda. Privatekonomi är tråkigt. Många har små ekonomiska marginaler för ett eget sparande till en bättre pension, särskilt i dagens högskattesamhälle. Hälsan och arbetsmarknadens efterfrågan kan sätta gränser för hur länge vi kan jobba. Då blir pensionsbeskedet tufft.

Men vad vore alternativet till eget ansvar och ett system som inte lovar mer pengar än det finns? Att staten skjuter till pengar. Dagens arbetande generationer, som har ännu lägre pension att se fram emot, ska alltså betala ännu mer i skatt, så att Elisabet Höglunds pension räcker till ett guldkantat leverne utan att ta av besparingarna. Är det rättvist?

Alternativt kan vi göra som politikerna i andra länder och lova bra pensioner till samma villkor som förut. Förra året saknades i 20 OECD-länder 78 000 000 000 000 (biljoner) dollar för att täcka sådana pensionslöften. I bland annat Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien motsvarar skulden över tre års BNP, alltså värdet av allt som produceras i landet. Det är ohållbart och kommer att sluta illa, även om det är trevligare för dagens pensionärer. Där snackar vi pensionsbluff!

Att folk skulle jubla över de dystra pensionsprognoserna i de orangea kuverten är förstås mycket begärt, men bakom avsaknaden av glädjebesked ligger ett imponerande stycke statskonst, som ger oss möjligheter till anpassning medan tid är. Elisabet Höglunds ilskna anklagelser är både ogrundade och oförskämda.