Nato-engagemang ger skral utdelning i den finska opinionen

Ledare Artikeln publicerades

Kylan biter oss i kinderna på torget i Helsingfors. Varför håller ett land nära polcirkeln val mitt i vintern?

Huttrande går vi runt bland de åtta valstugorna för att få information om de olika presidentkandidaterna, och inte minst några värmande koppar kaffe och te. Finnarna tacklar minusgrader bättre än två tjejer från Blekinge respektive Stockholm. Både De Grönas kandidat Pekka Haavisto och Svenska Folkpartiets Nils Torvalds håller torgmöte utan mössa.

Var sjätte år är det presidentval i Finland. Presidenten har framförallt en symbolisk roll, men även lite makt att påverka utrikespolitiken. Torvalds är den enda som tagit klar ställning för ett finskt Nato-medlemskap. Vi får en pratstund med honom framför Svenska Folkpartiets valstuga.

Många säkerhetspolitiska experter menar att Sverige och Finland bör ansöka om Nato-medlemskap samtidigt. Även svenska Nato-förespråkare, varav Jan Björklund (L) är den mest ihärdiga Nato-vännen bland partiledarna, anser att det mest optimala vore om länderna gick med tillsammans. Torvalds delar den analysen. Det växande svenska Nato-stödet är ett av hans främsta argument. Men även om Sverige väljer att stanna utanför borde Finland bli ett Nato-land, anser Torvalds. “Tiden då Finland befann sig mellan Sovjet och väst är förbi. Finland är ett västerländskt land och borde vara med i det västerländska försvarssamarbetet.” Torvalds vet vad han pratar om. Som tidigare utrikeskorrespondent i både Moskva och Washington har han lärt känna såväl USA som det nya Ryssland inifrån.

Torvalds kampanjchef Elisabet Rantschukoff kommer fram och talar om att tiden är ute. Vilket är bra, för vi håller på att förfrysa våra tår. Nästa dag har vi utrustat oss med raggsockor i ylle och följer med Rantschukoff på Torvalds-kampanj i den lilla staden Karis en dryg timmes bilfärd från Helsingfors. Rantschukoff är orolig över sittande president Sauli Niinistös stora stöd. “Folk vill rösta på en vinnare”, suckar hon.

I Karis har partifunktionärerna bakat bullar, blåst upp ballonger och gjort lekhörnor. Torvalds ska läsa sagor för barn. Journalister från både finsk- och svenskpråkiga medier är där. Förhoppningen är att valet ska bredda Svenska Folkpartiet, från bilden av att vara ett intresseparti för finlandssvenskar till att bli liberal kraft för hela Finland. Men sagostunden sker på svenska. Torvalds tar först upp en Muminbok. Näst på tur står Lotta på Bråkmakargatan. Det känns lite märkligt att höra Astrid Lindgren läsas på finlandssvenska. Egentligen borde det inte vara så konstigt. Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Men Torvalds är den enda presidentkandidaten som också betona vår gemensamma framtid.

På valdagen en vecka senare står det klart att Torvalds gjorde ett dåligt val med endast 1,5 procent av rösterna. Niniistö vann en jordskredsseger. Precis som här hemma ger liberalers Nato-engagemang skral utdelning i opinionen. Det är synd. Både svenskar och finnar tjänar på en gemensam säkerhetspolitisk diskussion.