När satiren försvinner är det allvarligt

Ledare Artikeln publicerades
Konstnären Lars Vilks står på terrorgruppen al-Qaidas dödslista. Med hot och mord har islamister framgångsrikt tystat satir om profeten Muhammed över hela västvärlden.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Konstnären Lars Vilks står på terrorgruppen al-Qaidas dödslista. Med hot och mord har islamister framgångsrikt tystat satir om profeten Muhammed över hela västvärlden.

Tystnaden skriker åt oss detta valår och denna valrörelse. Den varnar för vart vi är på väg.

Någonting är konstigt med årets valrörelse. Trots att det bara är någon vecka kvar kommer den inte riktigt igång. Landet tycks sänkt i en märklig tystnad, och jag har funderat på hur det kommer sig.

Jag kommer att tänka på Lars Vilks. Konstnären som tecknade profeten Muhammed som rondellhund och för denna lilla satir i blyerts från 2007 lever under dödshot från militanta islamister – en av vårt lands främsta retstickor, vars drivvedskonstruktion Nimis irriterat svenska byråkrater sedan 1980.

Kring honom är det tyst numera, något Dagens Nyheters stjärnreporter Niklas Orrenius beskrev 2016 i debattboken ”Skotten i Köpenhamn”. Bland det mest beklämmande är hur den svenska kulturvärlden och det kringliggande samhället bidragit till att isolera den utsatte konstnären.

Nu läser jag på Lars Vilks hemsida (6/8) om ännu en utställning som inte blivit av – porträtt av representanter från konstvärlden, och som Vilks förtydligar: ”Inga rondellhundar, det är fortfarande alltför eldfängt för att tänka på”. I Sverige 2018 är det otänkbart att göra satir i bildform om profeten Muhammed – och att döma av hur Vilks behandlas låtsas vi helst som att det aldrig gjorts och att konstnärer som gjort det inte fanns.

Hot fungerar. Undra på att det har blivit tyst.

Vilks kommenterar i stället samtiden från sidlinjen. Inför höstens Venedigbiennal (20/7) önskar curatorn Ralph Rugoff att konsten ska ge vägledning i en tid av nationalistiska och auktoritära strömningar, fejknyheter och missförstånd. ”Man kan vara tämligen säker på att det inte blir någon större spridning på vägledningen”, skriver Vilks syrligt. Det var precis denna förutsägbara monotoni i konstvärldens politiska protester som han ville avslöja med sin rondellhund.

Då slås jag av att det är rätt tyst på andra fronten också. Förra valåret var exempelvis ”Kakan” Hermansson en profilerad feministisk åsiktsmaskin, i år hittar jag bara sminktips i hennes sociala mediekanaler. Det behöver förstås inte vara därför, men hon har de senaste åren behövt ställa in ett flertal evenemang efter proteststormar i sociala medier, där hon inte minst varit ett hatobjekt bland nationalister och högerextrema. Vilka profilerade satiriker som drivit med nationalister finns egentligen kvar valåret 2018? De flesta verkar ägna sig åt annat.

Jakten på de satiriker som finns kvar är också påtaglig. Denna sommar har komikerna Anton Magnusson och Simon Gärdenfors utsatts för ett drev som inte bara velat plocka bort en skämtlåt de skrivit åt den fiktive artisten Mr Cool, utan även trakasserat arrangörer för att avboka komikerna från helt andra evenemang.

Också nationalister hotas och tystas, ofta för satir. Det var exempelvis för att ha postat två skämtsamma bilder i sociala medier som den tidigare redaktören för SD-tidningen Samtiden, Jan Sjunnesson, kallades till polisförhör i våras.

Tystnaden skriker åt oss denna valrörelse. En larmsignal om vad som väntar framöver om vi inte byter kurs. Utan satir, komik och retstickor blir samhällsklimatet inte särskilt roligt. Snarare oroligt. Skämtarnas frånvaro bör därför tas på allvar.