När Finansdepartementet blev pojkrumsliberaler
Snart betalar svenskar inte längre världens högsta marginalskatter. Den första januari nästa år försvinner nämligen den så kallade värnskatten och skatten på inkomster över 57 440 kronor i månaden minskar med fem procent. Vi kommer dock även i fortsättningen befinna oss i toppskiktet bland OECD-länderna, men det är ändå glädjande att vi nu får kliva ned några steg på denna mindre smickrande prispall.
Värnskatten har länge varit en av de mest omdiskuterade skatterna. Många nationalekonomer har hävdat att staten inte skulle förlora någonting på att ta bort den eftersom det skulle göra att fler utbildar sig och att det arbetas fler timmar. Detta resonemang har emellertid konsekvent avfärdats från vänsterhåll som hokus pokus-ekonomi och naiv pojkrumsliberalism. ”Skulle vi få in mer pengar för att vi sänkte skatten? Ha! Har ni hört något så dumt? Nu har dom nog läst lite för mycket Milton Friedman på Liberalernas kansli igen”.
Naturligtvis sänker Socialdemokraterna inte skatten frivilligt – att det sker är en direkt följd av Januariöverenskommelsen. De moderater som är buttra över att Löfven är statsminister får nu i alla fall trösta sig med att han tvingas sänka skatten för höginkomsttagare mer än vad regeringarna Reinfeldt lyckades göra under sina åtta år.
Men inte heller Löfven behöver vara butter. Det är ett erkänt problem att det inte betalar sig särskilt väl att utbilda sig i Sverige. Vissa akademikeryrken går man till och med back på att välja jämfört med att börja jobba direkt efter gymnasiet. Avskaffad värnskatt kommer inte lösa hela problemet men det är definitivt ett steg i rätt riktning mot att göra det mer lönsamt att utbilda sig och anstränga sig.
Sverige har också, på grund av våra höga skatter på arbete, haft svårt att locka välutbildad arbetskraft från andra länder. Inte ens den dåvarande Vänsterpartiledaren Lars Ohly kunde undgå den upptäckten när hans favoritlag Djurgården 2010 hade svårt att locka hem svenska utlandsproffs på grund av de höga skatterna på arbete (DN den 8 juni 2010). När värnskatten avskaffas blir det enklare för såväl Spotify som Djurgården att hävda sig i den internationella konkurrensen.
Ett tredje glädjeämne för Löfven är att han infriar ett gammalt Ingvar Carlsson-löfte. När värnskatten infördes 1995 var det under premissen att den skulle vara tillfällig och avskaffas så snart ekonomin medgav det. Även om 24 år nog tangerar gränsen för vad som kan kallas tillfälligt är det trots allt trevligt att Socialdemokraterna slutligen lever upp till sitt ord.
Det mest negativa ur Socialdemokraternas perspektiv kanske är något helt annat – nämligen att de tvingats ge Friedman-läsarna rätt. På sidan 10 i finansdepartementets egen utredning finns några rader om vilken effekt skattesänkningen kan ha på sysselsättningen. Där konstateras att allt tyder på att antalet arbetade timmar i ekonomin kommer att öka och att ”den långsiktiga självfinansieringsgraden mest sannolikt är i närheten av 100 procent”. Det verkar alltså som att sänkt skatt inte automatiskt leder till minskade skatteintäkter och vice versa. Tänka sig. Vem hade kunnat tro något sådant?
