Murar som lurar

Ledare Artikeln publicerades
Berlinmuren
Foto: TT
Berlinmuren

”Mr Gorbatjov, riv ner den här muren!” Det var USA:s dåvarande president Ronald Reagans besked när han i juni 1987 talade i Berlin.

Reagan stod på den västra sidan om den skammens mur som delade Berlin, en del av den järnridå av taggtråd och beväpnade vakter som delade Europa, och höll människor som levde i den östra halvan i förtryck under kommunismen.

Dåtidens förståsigpåare var inte imponerade. ”När Reagan säger att det ’bara finns ett Berlin’ låter det dock som tomma ord. Presidenten är rimligtvis inte beredd att försöka påskynda något så avlägset som Berlins – och underförstått, de två tyska staternas – återförening” skrev Dagens Nyheters ledarsida den 13 juni 1987.

Så avlägset var det inte då. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren, Tyskland återförenades den 3 oktober året därpå. Avlägset är det däremot nu. I veckan hade Berlinmuren varit riven lika länge som den delade Europa, i drygt 28 år.

Tyvärr känns det också avlägset med en högerledare som fördömer ”ett sår till mur” eftersom den kvävda passagen utgör ”en fråga om frihet för hela mänskligheten”. Amerika leds nu av en president som vill bygga murar istället för att riva dem.

Visst finns betydande skillnader. Järnridån och Berlinmuren stängde hela folk inne i förtryck, gränspassagen mot Mexiko separerar två demokratiska stater där människor lever relativt fritt. Muren är ändå en dålig idé.

Murar längs gränsen mot Mexiko dök upp redan på 1990-talet vid populära gränspassager i Texas och Kalifornien. Migranterna tog sig då in via grannstaterna istället. Under 2000-talet har sedan antalet gränsvakter fördubblats, murar har byggts längs en tio gånger så lång sträcka, kostnaderna för gränskontrollen har närapå fyrdubblats. Straffen har skärpts för att befinna sig i landet utan tillstånd, vilket skapat en blomstrande privat fängelseindustri som enbart hyser utlänningar, med omvittnade brister och kränkningar. Gränskontrollerna har också skapat en professionaliserad flyktingsmuggling i samma tunnelsystem som används för att smuggla narkotika.

Gränspassager sker på allt farligare platser. Trots att betydligt färre söker sig till USA än i början på 2000-talet dör lika många vid gränsen. År 2017 dog 412 människor, en ökning jämfört med 2016 trots en dramatisk minskning av antalet människor som försökte ta sig in. Att färre söker sig till USA beror främst på sämre arbetsmarknad efter finanskrisen 2008 och på en demografi med färre unga. Gränskontrollerna har tvärtom effekten att de som väl tagit sig in stannar kvar och inte reser fram och tillbaka.

Skenande kostnader, alltfler beväpnade soldater, alltmer professionaliserad brottslighet och ihållande hög dödlighet har varit de hårdare gränskontrollernas och murbyggenas pris. Ändå är det populära åtgärder bland väljare som vet att de aldrig kommer att höra till de utsatta. Men en sak är säker, åtgärderna har inte gjort världen säkrare. Tvärtom. Reagan rustade under sin presidentperiod Amerika för att kunna stå emot sovjetiska attacker, men han uppmuntrade och välkomnade också varje liten frihetsreform och varje litet steg mot öppenhet. I talet i Berlin formulerade han sin säkerhetsdoktrin så här: ”Vi tror att frihet och säkerhet hör ihop. Att ökad mänsklig frihet bara kan stärka världsfredens sak.”

Det är en tro som gått förlorad på 2000-talet, och säkerheten med den.