Mer förnuft än känsla, tack

Ledare ,
Justitieminister Morgan Johansson (S) och Gustav Fridolin (MP) i förra veckan.
Foto:

Denna vecka träffas riksdagspartierna för att diskutera åtgärder mot terrorism. Sedan Rakhmat Akilov löpte amok på Drottninggatan har debatten pepprats med förslag på vad som borde ha gjorts redan i går. Det är viktigt att agera. Men att göra det i affekt är inte bra.

Förslagen har varit många: Mer kameror, mer avlyssning, fotboja eller förvar för de som dömts för avvisning, förbud för samröre med terrororganisationer, behov av att bryta ner de vattentäta skotten mellan polis, säkerhetspolis och migrationsverk, för att nämna några.

Många har resonerat omkring vad som skulle ha behövts för att förhindra just detta dåd. Men nästa gång kommer krisen att se annorlunda ut. Vi måste alltså förbereda oss med något annat än betongsuggor vid gågatorna.

Bör vi ha fler kameror? Det förhindrade inte vansinnesdådet i Nice, trots att fler kameror just installerats (SvD, 16/4).

Ska vi sätta fotboja på människor som inte dömts för brott utan bedöms vara en ”säkerhetsrisk”? Det är fullständigt rättsvidrigt, när vi i ett andra andetag sätter fotboja på personer som har dömts för faktiska brott. Gustav Fridolin (MP), som yppade förslaget , har fullständigt tappat orienteringen.

Det är visserligen ett stort problem att människor som fått avslag på sina ansökningar är kvar i Sverige. Men den extremism vi har i Sverige handlar inte om utifrån kommande papperslösa, utan om människor som faktiskt har vuxit upp här.

Inte heller ett förbud mot samröre med terrororganisationer är oproblematiskt, även om många debattörer vill få det att låta så. Förutom att det handlar om att ändra i en fastslagen grundlagsrättighet: Hur ska "samröre" definieras? Är det att ha deltagit i en chatt? Gillat något på Facebook? Delat något? Problematiken ökas på av att organisation och samröre i dag är ungefär lika med ett lösligt nätverk. Vem ska räknas in där?

Samtidigt är det ohållbart att ha använda alla dessa invändningar som förevändning att inte göra något. Sverige måste kunna skydda sina fredliga invånare från de som vill ont. Det är grunden för den liberala staten.

Våra myndigheter jobbar i stuprör bredvid varandra utan att delge varandra information. Kommuner får inte ta del av Säpos uppgifter om enskilda, och vet inte vilka som är så kallade "återvändare".

Myndigheternas självbestämmande är bra till mycket, men i detta fall är de närmast självdestruktiva. Detta måste åtgärdas . Det är en förutsättning för att kunna komma åt och döma de människor som rest och krigat för IS - vilka alltså utgör det största terrorhotet mot Sverige.

Den öppna polisen måste inta en helt annan attityd till vad som händer på plattformar som Facebook. Digital spaning borde sedan länge vara en naturlig del av jobbet. Det är det inte i dag.

Möjligen är det rätt väg att gå, att förbjuda ”samröre” med terrororgansiationer. Det beror helt på vilken form en sådan lag skulle ta i Sverige.

Men utan att det kombineras med någon sorts satsning för att rätta upp detta problem, kommer en sådan lag bli tämligen tandlös.