Måste nya byggnader vara fyrkantiga och kala?

Ledare Artikeln publicerades
Ett nybyggt hus i Älvsjö.
Foto:Hasse Holmberg / TT
Ett nybyggt hus i Älvsjö.

Skulle du vilja använda en telefon som konstruerades för 100 år sedan? Skulle du vilja gå runt i kläder som tillverkades 1915? De flesta svarar nog nej, oavsett vilken produkt det handlar om. Utvecklingen går framåt. Men det finns ett stort undantag. Bostäder.

På mäklarsidorna är ord som "sekelskifteshus" och "stukaturer" försäljningsargument. Folk köar för att få bo i äldre stadsdelar med bevarade fastigheter. I större städer fylls caféerna upp i de gamla stadskärnorna, medan få uppfattar det som särskilt mysigt att gå och fika i miljonprogramsområden eller nyare byggen. Varför är det så?

Personen som väcker dessa frågor för mig heter Michael Diamant, och är initiativtagare till Arkitekturupproret som arbetar för att nybyggen bör uppföras i en mer klassisk stil. Han kontaktar mig på grund av debatten kring nybygget på Kilströmskajen. I en tidigare ledare har jag skrivit om att även sådant som, av mig och många andra, upplevs som fult också måste få byggas. Där ingår Gert Wingårds modernistiska låda. Mångfald är bra, även inom arkitektur.

Det som möjligen brast i denna text var att det sällan är särskilt stor mångfald bland nybyggen. Kala, kantiga byggnader utan någon utsmycknad dominerar totalt. Undantaget är möjligen villamarknaden, där kunderna har större makt. Där byggs det i stället mer traditionellt: gammeldags trävillor, sneda tak och spröjsade fönster.

De flesta verkar när det kommer till kritan föredra en mer gammeldags arkitektur, både bland allmänheten och bland arkitekter. Gert Wingårdh, mannen bakom de föreslagna husen på Kilströmskajen, är en av de främsta förespråkarna för modernistisk arkitektur. Själv bor han i ett pittoreskt litet soldattorp från 1600-talet. Han är inte ensam. En majoritet av landets arkitekter bor i hus som byggdes före modernismens genombrott på 30-talet.

Så vad är det som egentligen lockar med gammal arkitektur? Enligt Michael Diamant handlar det om två saker. För det första att det finns proportioner och fasadindelningar som upplevs som mer harmoniska och vackra än andra, på samma sätt som att människor tenderar att gilla vissa ansiktsproportioner mer än andra. För det andra att utsmycknaderna säger något om den värld de byggdes i, och kopplar samman dem med den plats de befinner sig i.

En mer traditionell arkitekturstil behöver därför inte bli nostalgisk. 30-talets art deco-skyskrapor använde sig av gammeldags proportioner, men vissa smyckades med bilar, flygplan och annat som hörde samtiden till.

Men vad säger dagens helt kala och outsmyckade byggnader? Ingenting. Möjligen att de bara finns där som en funktion, för att bo i eller arbeta i. Kanske säger också det något om tiden vi lever i, att vi är så fokuserade på det funktionella att vi inte längre värderar att något är vackert eller skapar en inspirerande miljö. Framtiden lär knappast imponeras av denna symbolik.

Frågan är också vad som händer med alla hus den dag de förlorar sin funktion. För att rädda gamla industribyggnader och kontorslokaler är vi beredda att gå långt, genom att bygga om dem och anpassa dem till nya verksamheter. Kommer vi göra samma sak med dagens bostadslådor eller externa shoppinggallerior? Att bygga vackert och traditionellt kan också ha en hållbarhetsaspekt.

Det är bättre att det byggs fult än att det inte byggs alls. Men nog vore det trevligt om Sverige kunde inspireras av Tyskland och andra europeiska länder där nybyggen i betydligt högre grad uppförs i klassisk stil och tillåts smälta in i stadsmiljön. Allt behöver inte sticka ut.