Liberalernas petning av Wikström gynnar fortsatta mediedrev
De senaste åren har vi sett hur en rad mediedrev urartat totalt. #metoo-kampanjen kulminerade i att Stockholms Stadsteaters förre chef begick självmord. Aftonbladet har nu fällts av Pressens opinionsnämndför att ha grovt brutit mot god publicistisk sed. En mängd politiker har tidigare fått avgå från sina uppdrag på grund av relativt marginella felsteg – tänk Håkan Juholt och Aida Hadzialic. Fallet med EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L) är inte annorlunda, möjligtvis med undantaget att Liberalerna själva tycks ha en sällsynt talang för att skjuta sig själva i foten.
Stormen kring Wikström handlar om att hon, utöver sin roll som EU-parlamentariker, haft styrelseuppdrag i två svenska aktiebolag: ett i medicinteknikföretaget Elektra och ett i industrikoncernen Beijer-Alma. Wikströms uppdrag har dessutom godkänts av partiledningen. Det har inte uppstått någon jävsituation. Hon har alltså inte begått något regelbrott eller gått bakom ryggen på partiledningen. Under nomineringsprocessen för EU-listan 2019 fördes samtal med valberedningen om saken, men inte heller då var uppdragen något problem. Grundproblemet handlar dock om osäkerheten kring vem hon egentligen representerar: sina väljare, eller Elekta och Beijer-Alma som betalar henne 70 000 kronor i månaden?
Men är hennes agerande är omoraliskt? Nej, knappast. Självklart ska en person som har kapacitet kunna arbeta med sidouppdrag utöver sitt politiska uppdrag så länge det inte riskerar att uppstå intressekonflikter. Att hon tjänar mycket pengar, och kan uppfattas som gniden är inte heller någon anledning för henne att avgå. Men Liberalerna fick panik, och kickade henne ändå.
Anledningen är det mediedrev som uppstod. Och däri ligger problemet. I någon mån är det naturligtvis rationellt för partier att vara rädda för medier, eftersom de har mycket makt över valresultaten. Statsvetaren och författaren Stig-Björn Ljunggren har tidigare påpekat att medier inte speglar verkligheten, utan tillverkar en medieverklighet, där verkligheten dramatiseras för att passa in i en medielogik, i boken "När medierna tar makten" (2003). Liberalerna är i det här fallet av naturliga skäl extra nervösa. Det folkliga stödet är inte på deras sida. I de senaste opinionsmätningarna ligger de under riksdagsspärren. Det är osäkert om de över huvud taget kommer in i EU-parlamentet.
Men frågan är vad den här medieanpassningen inom partierna får för politiska konsekvenser på längre sikt? Så länge partier ger efter för det mediala trycket, likt Liberalerna nu gjort, ger de också drevandet legitimitet. Politiker kan exempelvis starta mediedrev för att avsätta en politiker som är oönskad inom en del av det egna partiet. Detta föranleder inte nödvändigtvis att politiker som är dåliga avsätts på goda grunder, utan att medier kan användas som ett vapen för att avsätta oönskade politiker.
Men vilken typ av politiker frodas då när partier och politiska beslut avgörs av tillfälliga mediala nycker? När våra folkvalda viker sig för trendiga opinionsströmmar?
Med största sannolikhet, allt mer ängsliga och opportunistiska politiker. Oavsett vad man tycker om Cecilia Wikström som politiker, är beslutet att tvinga bort henne skadligt.
