Inte ska väl Ungern och Polen slå oss i jämställdhet?

Ledare Artikeln publicerades

I Sverige slår vi oss gärna för bröstet och berättar att vi är ett av världens mest jämställda länder. Ändå är nästan inga andra länder i EU sämre på att få kvinnor till toppositioner.

Ända från födseln matas vi med bilden av Sverige som landet jämställdhet. Här arbetar kvinnor, och män går på stan med barnvagnar. När de ger sig ut i världen älskar politiker att stoltsera med statistiken. Skillnaden i sysselsättning är låg, de flesta män är hemma med barnen (om än inte lika länge som kvinnorna) och nästan alla tycker att båda könen bör ha lika möjligheter i livet.

Om bara resten av världen lärde sig av Sverige så skulle allt vara så mycket bättre. Fast ändå inte.

I den nyutkomna boken "The nordic gender equality paradox" matar författaren Nima Sanandaji oss med fakta som vi, patriotiskt nog, sällan pratar om. Det handlar om hur många chefer som är kvinnor, hur många som sitter i stora företagsstyrelser, hur många som äger företag eller hur många som väljer att jobba deltid i stället för heltid. Ur ett jämställdhetsperspektiv får vi stryk. Av länder som Polen, Ungern, Bulgarien, med flera, får vi storstryk.

Det visar sig att de nordiska länderna, trots generöst med dagis och föräldraledighet, hög sysselsättning och starka jämställdhetsnormer, är sämst i Europa på att få kvinnor till toppositioner i näringslivet. Det gäller även Norge. Att kvotera in kvinnor i börsbolagsstyrelser har inte ändrat någonting.

Varför är det så?

Sanandaji finner svaret i den svenska välfärdsstaten. Alla förmåner gör det visserligen lätt att kombinera ett arbete med att ha barn, men uppmuntrar också folk att stanna hemma länge från jobbet. Den som vill göra toppkarriär måste arbeta hårt, ofta mer än 40 timmar i veckan. De höga skatterna gör samtidigt att få har råd med barnpassning, städhjälp, och annat. Ofta blir det, tyvärr, kvinnan som då får ta ansvaret hemma.

Vänsterlösningen är att svara med ännu mer förbud och pekpinnar. Inte bara börsbolagsstyrelser och föräldraförsäkring ska kvoteras. För att förhindra kvinnofällor vill regeringen begränsa möjligheten att ta ut obetald föräldraledighet. Vill vi komma åt ojämställdheten lär vi också behöva kvotera deltidsarbete och övertid. Det skapar mer problem än det löser.

För bekymret är ju inte att många väljer att prioritera familjen högre än karriären. Alla vill inte bli börs-vd:ar eller slita 60 timmar i veckan för att bli bäst inom sin bransch. Gott så. Men för dem som är riktigt ambitiösa är det svårare i Sverige än i andra länder att få ihop det med livspusslet, och det drabbar mest kvinnor.

Snygga siffror är meningslösa om folk inte har fått ett fritt val att själv bestämma vad som är viktigt.

Rut-avdraget är inte helt klockrent (varför ska just städning och liknande subventioneras?) men det möjliggör för många fler att avlastas i hemmet. Det ska bli intressant att se om det också påverkar vilka som gör karriär.

Men ska jämställdheten öka måste vi också göra något åt den offentliga sektorn, där många fler kvinnor än män jobbar. Möjligheterna att jobba sig uppåt till en hög lön är små, enbart vissa sektorer är öppna för att starta företag och bygga sig sin egen framgång.

Mycket har blivit bättre på senare år, men många är fortfarande fast i offentliga monopol. Det är dags att sluta slå sig för bröstet och börja agera. Inte ska vi väl även i framtiden få storstryk av våra östeuropeiska grannar?