Inte bara avloppet stinker

Ledare Artikeln publicerades
Redan 1995 stod det här reningsverket på Dagö, Estland, klart, bygg med svenska pengar. Det är värre på andra håll runt Östersjön. Nu har EU:s revision reagerat.
Foto:Scanpix
Redan 1995 stod det här reningsverket på Dagö, Estland, klart, bygg med svenska pengar. Det är värre på andra håll runt Östersjön. Nu har EU:s revision reagerat.

Kaliningrads reningsverk är en sorglig följetong. Det är allmänt känt. Men faktum är, att utsläppen runt hela Östersjön är en sorglig följetong, även om Kaliningradområdet hamnar i en klass för sig. EU-revisorerna larmar nu om att vattenmiljön är usel och att inte tillräckligt mycket har levererats för alla de pengar som har satsats på att rena Östersjöns vatten.

Revisorerna har all anledning att oroa sig. EU har spenderat mängder av skattepengar för att ta bort så kallade ”hot-spots", särskilt kritiska nedsmutsare, i Östersjön. När räkningen började, 1992, var de 132 stycken. Nu är de nere i 49. På sju år har EU, enligt Sveriges Radio, lagt 44 miljarder kronor, 4,6 miljoner euro för att få bort fosforutsläppen, men det har inte slagit väl ut. Avlopp och jordbruk är de stora bovarna.

Redan för femton år sedan diskuterades, att utsläppen i Östersjön riskerade att öka med tiden, inte minska, då jordbruken i exempelvis Polen och Baltikum skulle börja använda konstgödsel i högre utsträckning. Så har också skett. Trots att de blev medlemmar i EU för 12 år sedan har alldeles för lite hänt, speciellt i Polen.

Men de är trots allt med i EU och är nåbara för revisorernas, och EU:s kritik.

Det är en helt annan sak med Ryssland. Utsläppen från den ryska enklaven Kaliningrad, med en miljon invånare, står för ett fosforutsläpp på 300 ton årligen i Östersjön. Det är lika mycket som för hela Sverige. Miljöskandalen med reningsverken där borde vara på allas läppar när diskussionerna om vattenkvaliteten i Östersjön kommer på tal.

Förra året kom Transparency international, en organisation som arbetar mot korruption, med en utvärdering av de reningsverk som idag skulle ha varit i bruk. Bara fem av 17 har byggts, och de som har byggts är mer att betrakta som fuskbyggen. Expressen skildrar, på besök i enklaven, hur avföring, bindor, olja och gifter sköljs rakt ut i Östersjön. Även här, och i Vitryssland, har EU varit med och hjälpt till med delfinansieringar.

Enligt Transparency international visar vattnet i Kaliningrad rester av oljeprodukter som ligger över tusen gånger över det ryska gränsvärdet. Ammonium ligger 37 gånger högre och fosfor 59 gånger högre. Biståndsminister Isabella Lövin, som också har suttit i EU-parlamentet säger att hon är äcklad. Miljöminister Åsa Romson har däremot avböjt att kommentera situationen.

EU:s revisorer säger att revisionen visar på "begränsade framsteg och bristande ambition” runt Östersjön att ordna situationen. Det är dags att rejält sätta tummen i ögat på de medlemsstater som är med i EU och får del av pengar, men uppenbarligen inte upprättar och följer regelverken.

Hur man sedan ska hantera Kaliningrad, ja, det är tyvärr en annan fråga. Det politiska läget är som det är mellan EU och Ryssland. Situationen i Kaliningrad har ända sedan Sovjet föll varit ett orosmoment: inte bara av miljömässiga, utan också av sociala skäl.

Den svenska biståndsorganisationen Sida har hotat med att kräva tillbaka 140 miljoner från Kaliningrad om inte projektet färdigställs 2016. Man anar, att det inte är bara avloppsvatten som stinker i den här röran.