Emma Jaenson: Inspireras av det gamla, bygg vackert!
I helgen publicerade BLT en bildserie på webben och i e-tidningen “Så såg det ut tidigare på Lilla Björkholmen” där det fram till skiftet mellan 1950- och 60-talet fanns bostadsbebyggelse: kvarteret Gasklockan. Området bestod av charmiga kullerstensgränder med olika typer av hus med varierade höjder och detaljer. När idrottshallen var färdigbyggd 1961 hade kvarteret Gasklockan rensats bort (BLT den 21 september).
Den slutgiltiga idrottsarenan, som även skulle göra plats för utställningar, mässor, danstillställningar, hade blivit ett hus i betong. Fastighetschef KE Eriksson menade att “Man får inte minst mot Björkholmskajen en riktigt vacker gavel” (BLT den 21 september). I dag tornar en ny arena upp bredvid den gamla idrottshallen: Brinova Arena, som blev klar 2019.
Det gör alltid ont i själen när man tittar på dessa före- och efterbilder. Gamla byggnader som försvunnit eller gågator eller stadskärnor som förfulats och förstörts under rivningsvågen under rekordåren. Jag slås alltid av samma tanke: om man kunde bygga småskaligt och pittoreskt förr, varför kan man inte göra det nu i ett samhälle som är hundrafallt många gånger rikare?
En del av svaret är att det finns ett stort motstånd bland arkitekter, arkitekturskribenter och stadsplanerare. Argumenten från de som motsätter sig hus i äldre stil slutar aldrig att förvåna.
Arkitekturskribenten Ingrid Sommar påpekade att de som eftersträvar arkitektur som är tidlös och harmoniskt företräder “obehaglig nationalism, ja isolationism” (Sydsvenskan den 12 november). I ett sommarprat förde arkitekten Thomas Sandell ett liknande resonemang om varför vissa människor ogillar modern arkitektur: “Mycket handlar om rädsla för den nya och okända” och konstaterar att “det är samma mekanismer som framkallar främlingsfientlighet” (P1 den 1 augusti). I Växjö har entreprenören Björn Sundeby, som velat uppföra en pampig byggnad i klassisk stil, fått motta mängder av kritik. Arkitektkåren har anklagat byggnaden för att vara “bakåtsträvande” och “nostalgisk”.
Ironiskt nog vill inte arkitekterna som ritar de modernistiska lådhusen bo i dem själva. Den största andelen av arkitekterna, 27 procent, bor faktiskt i hus som är byggda före 1930. Nästan hälften (46 procent) bor i Stockholmsregionen, och en majoritet av dem på Södermalm (Arkitekten den 17 juni 2015). Man kan fråga sig varför vanliga invånare ska bo i intetsägande lådor, samtidigt som de som skapar dessa hyreskaserner själva väljer att bo i vackra sekelskifteshus? Borde inte de människor som kommer att bo i husen ha något att säga till om?
Samtidigt pågår en motrörelse. Facebookgruppen Arkitekturupproret har på nätet visat upp en mängd exempel på hur man i andra länder i Europa bygger nytt i gammal stil. I länder som Österrike och Tyskland finns gott om exempel där man valt att bygga i klassiskt inspirerad stil i stället för moderna lådor. Här och var i Sverige finns också lysande exempel, tyvärr ofta undantag, på hur man bygger nytt i äldre stil.
Sorgen vi känner när vi ser gamla vackra stadsmiljöer som gått förlorade borde inte stanna vid melankoli och vemod. Nej, varför inte använda dessa känslor till något konstruktivt? Varför inte låta gamla vackra stadsmiljöer som Lilla Björkholmen inspirera när vi bygger nytt?
