Inget snack om saken: utvisning borde vara självklart
I somras sov en kvinnan över hos en killkompis när en bekant till honom våldtog henne. I domen framgår att hon sa nej och vred på sig så att byxorna inte skulle kunna tas av och hon försökte även putta bort honom (Dom: B 5931-18). Mannen dömdes till fängelsestraff och utvisning i både tingsrätt och hovrätt. Men Högsta domstolen har nu rivit upp utvisningsbeslutet till Somalia, och straffet blir enbart två år och två månader (Expressen den 25 april 2019).
Anledningen är anknytningen till svenska samhället. Lagen kräver nämligen ”synnerliga skäl” för att utvisa en person efter att han varit Sverige i mer än fyra år. Domstolen tar även hänsyn till om den åtalade har barn, fru eller annan familj i Sverige och på om han studerat eller arbetat.
Mannen, som har bott i Sverige sedan 2009, har enligt domstolen ”haft sysselsättning i form av studier, praktik eller anställning” (Expressen den 25 april 2019). Han sa dock upp sig från sitt senaste arbete på en snabbmatsrestaurang för att det var för stressigt. Han har inte någon bostad utan bor hos vänner, och har varken barn, eller partner. Flera av justitieråden påpekade även att han har “förhållandevis god nivå av kunskap i svenska”, dock krävdes en tolk när han skulle höras i rätten.
Utöver detta har mannen gjort sig skyldig till narkotikabrott, vållande till kroppsskada, vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Men trots detta, och plus våldtäktsdomen, anser inte i domstolen att han har ”kriminella värderingar”. Straffvärdet för våldtäktsdomen på dryga två år är inte i sig heller skäl nog för utvisning. Domen är dessutom prejudicerande, vilket betyder att den kommer fungera som ett riktlinje för liknande mål i framtiden.
Det här är en dom som går rakt emot det allmänna rättsmedvetandet. För det första borde våldtäkt naturligtvis vara ett “synnerligt skäl” för utvisning. Om inte våldtäkt är ett anledning nog, vad är det då? Den våldtagna kvinnan har blivit ärrad för all framtid. Det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till så pass grova brott som regelrätta våldtäkter. Anknytningsfrågan borde – i fallen med våldtäkt – inte heller spela någon roll. Har personen i fråga inte medborgarskap så ska han utvisas, oavsett “social anpassning”, arbete, familj eller vänner.
Märkligt är dessutom att utvisning i sig över huvud taget betraktas som ett straff. Hur rimligt är det att flytta till ett land, begå grova brott, och ändå få stanna i Sverige? Snarare borde laglydighet vara ett krav för att få medborgarskap.
M, S och SD är dock eniga: personer som begår våldtäkt och inte har svenskt medborgarskap ska utvisas. Justitieminister Morgan Johansson, (S) har påpekat att utgångspunkten borde vara utvisning för alla allvarligare brott. Och just nu arbetar justitiedepartementet på ett utredningsdirektiv för att kunna utvisa i högre utsträckning. Moderaterna har föreslagit en rad andra straffskärpningar, bland annat höjda straff för våldtäkt av normalgraden från två till tre år, vilket fortfarande ett fånigt låga straff med tanke på det grova brottet.
Luckor i lagstiftningen måste snarast rättas till. Straffen för våldtäkt måste höjas. Utvisning ska vara självklart, oavsett anknytning, graden av social anpassning, eller antalet år personen befunnit sig i Sverige. Det enda, möjligtvis goda, som kommer ur den här domen är att politiker skrider till handling och skyndar på ändringar i lagstiftningen. Men på köpet har en kvinnas liv blivit förstört. Och mannen som har begått våldtäkten kommer snart vara ute på gatan igen.
