Ledare: Inget parti att lita på

Ledare Artikeln publicerades
Väljarna förtjänar raka besked från allianspartierna om varför de inte samarbetar med Sverigedemokraterna.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Väljarna förtjänar raka besked från allianspartierna om varför de inte samarbetar med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har sig själva att skylla för att andra partier inte vill samarbeta med dem. Det måste allianspartierna bli bättre på att förklara och försvara.

”Era satans sjuklöverlandsförrädare, varför vill ni inte samarbeta med oss?” Så skulle man kunna sammanfatta de något ambivalenta tongångarna på nätet från Sverigedemokraternas aktivister när det kommer till synen på samarbete med övriga partier.

Den som ens överväger att nappa på en sådan invit måste helt sakna självrespekt, vilket förvisso inte ska uteslutas i borgerlighetens mest hunsade kretsar.

Men det är dags att tala klarspråk och ge tydliga besked till väljarna på vilka grunder som samarbete med Sverigedemokraterna avfärdas.

Sverigedemokraterna är enkelt uttryckt inte ett parti att lita på.

Ta partiets stora fråga i årets valrörelse, återvandring. Den som lyssnar på partiets talesperson i migrationsfrågor Paula Bieler får intrycket att det bara handlar om att hjälpa den som inte trivs i Sverige att frivilligt återvända till landet de lämnat. ”Det kan vara kontakter med organisationer på plats, se över vilka stöd som kan ges så att människor faktiskt kan få bo där de känner sig hemma och bygga upp en ny värld.” (Samtiden 15/2)

Men Sverigedemokraterna är också ett parti som aktivt arbetar för att människor inte ska känna sig hemma här, som när Björn Söder och andra definierar en svenskhet som utesluter många som lever här sedan länge. Och Jimmie Åkesson talar om att människor ska förmås att flytta dit ”där de bör bo”. Så mycket för självbestämmandet.

På Sverigedemokraternas egen Facebooksida är det ingen som pratar om frivillighet när återvändande lanseras som valfråga. Entusiastiska anhängare listar där vilka som ska rensas ut. Alla som åker på semester till sitt tidigare hemland, föreslår någon. En annan vill att städare, diskare, gatsopare och restaurangpersonal också utvisas. Flera påpekar att det är hundratusentals som inte ska vara här. Partiet har inte kommenterat något av detta.

Sverigedemokraterna har hyllats som sanningssägare i invandringsfrågor. Det är skrattretande. De vågar inte ens förklara sin officiella linje för sina egna anhängare. Alternativt så ljuger de om sina förslag och sina motiv inför svenska folket.

Kanske är det bättre uttryckt att vi trots de dubbla budskapen kan lita på att Sverigedemokraterna är ett parti som är väsensskilt i sin syn på invandring, medborgarskap och rättssamhälle. Som statsvetaren Andreas Johansson-Heinö påpekar i en krönika i Dagens Nyheter (19/6) är det tydligt hur konsekvent partiets politik varit under de 30 år som Sverigedemokraterna funnits. Invandring, stor som liten, har alltid setts som ”ett existentiellt hot mot nationen”.

Markus Uvell konstaterar i sin aktuella bok ”Bakslaget” (Timbro) att Sverigedemokraterna också är ett anti-borgerligt parti på andra områden, med exempelvis långtgående ambitioner att låta staten styra kulturliv och civilsamhälle. Få anhängare av rättssamhälle och integritet torde vilja ha det angiverisamhälle som Jimmie Åkesson förespråkar, med kriminalisering av att inte ange sina grannar vid misstanke om att de gömmer avvisningshotade människor i sitt hem.

De övriga riksdagspartiernas relation till Sverigedemokraterna har präglats av töntiga markeringar (Lars Ohlys vägran att dela sminkloge med Jimmie Åkesson), pompösa överord (Stefan Löfvens tro att bara man kallar Sverigedemokraterna för ”fascister” så återvänder väljarna) och ointressant käbbel (Jan Björklund schabblade bort en utomordentlig replik i senaste riksdagsdebatten om att liberalism genom alla tider varit bättre än nationalism, genom att gnälla om att Ulf Kristersson inte tagit replik).

Väljarna förtjänar bättre. Kritisera Sverigedemokraterna hårt, och sakligt.