Hur mycket mer lådarkitektur tål Sverige?

Ledare Artikeln publicerades
En ny stadsdel, Pottholmen, växer fram i Karlskrona. I mars togs det första spadtaget till det första bostadshuset.
Foto:Kärnhem
En ny stadsdel, Pottholmen, växer fram i Karlskrona. I mars togs det första spadtaget till det första bostadshuset.

Nu växer Karlskronas nya stadsdel Pottholmen fram. Ett utmärkt exempel på modern förtätning av en stad och ett exempel på den borgerliga stadsplaneringens renässans. Men arkitekturen lämnar en hel del övrigt att önska.

Stora delar av 1900-talets stadsbyggnadskonst handlade om att förstöra den borgerliga staden, 1800-talets funktionsblandade och täta kvartersstad. Ur den borgerliga stadens aska skulle en ny, hygienisk, rationell och funktionsseparerad stad växa fram. En stad för "den nya människan".

I den nya "staden" skulle inte verksamheter blandas med boende. Den borgerliga stadens kvarters- och gatustruktur skulle brytas upp så att solljuset kunde lysa lika demokratiskt på alla.

Varför skriver jag stad inom citationstecken?

Jo, därför att resultatet egentligen inte blev särskilt mycket till stad när kvarteren löstes upp. Dels därför att den nya staden blev mindre tät. Dels därför att man helt enkelt inte önskade att städerna skulle växa koncentriskt (från centrum till periferi) utan med nya förorter omgivna av barriärer av grönska. Dessa förorter blev till glesbefolkade sovstäder när boende, kommers och arbete skildes åt.

Men 1900-talets stadsplaneringsideal övergavs så sakteligen ju äldre seklet blev. Antiklimax utgjordes av debatten som följde efter mångmiljonprojektens förverkligande - som med rätta sågs som en intellektuell, social och planeringsmässig katastrof.

Sedan 80-talet har pendeln svängt. Successivt har den täta, funktionsblandade kvartersstaden återigen blivit ideal för hur en god stad ska byggas. Städer växer nu ofta i mellanrummen mellan olika stadsdelar. Övergivna industritomter omvandlas till stad. Förtätning och stadsmässighet är ledord i stadsutvecklingen.

Karlskronas nya stadsdel Pottholmen - det första spadtaget till det första bostadshuset togs tidigare i våras - fångar denna utveckling. Den binder samman två olika stadsdelar: Trossö och Pantarholmen. Den förtätar Karlskrona. Och husen byggs för det mesta i tydliga kvarter. Lokaler för verksamheter i markplan blandas med bostäder. Anknytningen bakåt i tiden är tydliga i planhandlingarna:

"Ny föreslagen bebyggelse på Pottholmen etapp 1 är uppbyggd med det klassiska slutna stadskvarteret som förebild. Den tydliga kvartersindelningen med gata, torg, park och bebyggelse följer rutnätsstadens mönster och förlänger stadsplanens huvuddrag."

Men även om Pottholmen, liksom många andra motsvarande områden runtom i Sverige, tydligt visar på den borgerliga stadsplaneringens renässans har inte mycket hänt med arkitekturen. I gestaltningsprogrammet för Pottholmen talar man om att den nya bebyggelsen ska spegla nutiden, inga tillbakablickar här. Det som lite nedsättande, men inte missvisande, kallas för lådarkitektur dominerar fortfarande.

Så ser det inte ut överallt. I internationella sammanhang talar man om allt mer om samtida traditionalism, det vill säga hus som byggs med tydliga influenser från arkitekturhistoriska stilar före funktionalismens och modernismens genombrott.

Som alla läsare av exempelvis Facebookgrupperna "Nyproduktion i klassisk tradition" och "Arkitekturuppropet" kan notera finns det otaliga exempel på detta från kontinenten och Storbritannien - där den estetiska ängsligheten inte är lika stor.

I Sverige är dessvärre exemplen fåtaliga, nämnas kan Jakriborg (den nya medeltidsstaden) utanför Lund. Ett annat är S:t Eriksområdet i Stockholm. Ett tredje entreprenören Björn Sundebys planerade huvudkontor för sitt företag IST i Växjö (som byggs i en arkitektur inspirerad av arkitekturstilarna från sekelskiftet). Gemensamt har dessa tre att de retat gallfeber på den svenska arkitektkåren - som skyr allt vad historiska referenser heter som kolera. Kalt, fyrkantigt, monokromt ska det vara om arkitekterna får bestämma.

Samtidigt visar studier på att klyftan mellan vad arkitekter och vad lekmän anser vara vackert är stor.

Medan arkitekter prisar byggnader med få material, mycket betong, enkla former och mycket vitt - uppskattar allmänheten gärna den äldre arkitekturens formspråk, oavsett om den är producerad i dag eller för två hundra år sedan.

Arkitekten Catharina Sternudd har uppmärksammat denna estetiska klyfta mellan allmänhet och elit i sin doktorsavhandling "Bilder av småstaden": "Men flera av de relaterade undersökningarna visar också att en grupp informanter – arkitekter och andra verksamma inom designområdet – uppvisar ett annat generellt estetiskt värderingsmönster än lekmän. Dessa värderar i högre grad ett avskalat formspråk; sparsam färgsättning; material som stål, betong och glas; upprepning och enhetlighet samt avantgardistisk och framåtblickande arkitektur."

Man kan därför undra: när ska svenska arkitekter, lärare på arkitekturutbildningarna och stadsbyggnadspolitiker häva den estetiska likriktningen och kasta av sig modernismens arkitektoniska tvångströja? När ska arkitekturen från den borgerliga staden få sin renässans, på samma sätt som den borgerliga stadsplaneringen har fått sin?

Kanske vore det ett framgångsrecept för någon pigg borgerlig stadsbyggnadspolitiker att ställa frågan: hur mycket mer lådarkitektur tål Sverige?

Fakta

Läs mer:

Henrik Nerlund, "Renässans för den borgerliga stadsplaneringen" (Timbro, 2014)

Catharina Sternudd, "Bilder av småstaden" (Lunds tekniska högskola, 2007)

Visa mer...