Hur många procent utländsk räcker för att få jobbet?
Ett beslut från Diskrimineringsombudsmannen (DO), konstaterar att trafikkontoret i Göteborgs kommun har agerat diskriminerande. DO:s kritik mot trafikkontoret handlar om att de i rekryteringen av chefstjänster beaktat sökandens etniska tillhörighet.
DO menar i beslutet att det är okej att ”formulera jobbannonser på ett inkluderande sätt och välja flera rekryteringskanaler för att attrahera kompetenta arbetssökande med olika bakgrund.” Vad som däremot inte är godtagbart, enligt DO, är att ”baserat på etnisk tillhörighet ge företräde för eller välja bort en arbetssökande, även vid lika eller likvärdiga meriter”. Det utgör diskriminering.
Frågor som dyker upp i ljuset av trafikkontorets agerande är: hur många procent av genomet vill Göteborgs kommun ska utgöras av ”annan etnicitet än svensk” för att få jobbet? Hur långt bak i tiden måste ens förfäder varit svenska för att betraktas som svensk? Och inte minst, vem avgör den sökandes etnicitet - är det kommunen eller den arbetssökande som gör den bedömningen?
Det är dock inte enbart inom offentlig verksamhet som positiv särbehandling tillämpas. Mångfaldshysterin har även blivit legio inom flera partier.
I en annons på sociala medier beskrev Centerpartiet under 2015 att de sökte ”en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk.” När Rosanna Dinamarca (V) meddelande sin avgång från Vänsterpartiet motiverade hon det med att ”Det är för mycket vitt” och ”Partiet saknar mångfald utåt (SvD den 4 februari). Inför VM-matchen mot Sydkorea skrev Vänsterpartiets Daniel Riazat på sociala medier att Sverige hade den ”vitaste startelvan i modern tid” och att den ”visar på problemen som det svenska fotbollsförbundet har”.
Men positiv särbehandling är orättvist. En person ska inte bedömas utifrån yttre attribut, utan ifrån kompetens och kunskap. Människor ska inte få förmåner för att de har en viss hudfärg. Föreställ dig vad som hade hänt om Göteborg kommuns jobbannons i stället sagt att ”företräde ges för etniska svenskar”?
Men den här typen av positiv särbehandling betraktas märkligt nog av en hel del personer som en åtgärd för ökad rättvisa. Arbetsplatsens sammansättning ska spegla befolkningen. Det finns dock ingen evidens för att detta skulle gynna varken samhället, eller medborgarna (förutom de som får gå före i kön då), - snarare tvärtom. Det positiv särbehandling leder enbart till är att det ser mer ”rättvist” ut på pappret.
Därmed inte sagt, att diskriminering inte finns, och att den bör motarbetas om personer blir negativt särbehandlade. Men som visats i fallet med Göteborgs kommun har ivern att motarbeta diskriminering i stället lett till mer diskriminering.
För kvotering och positiv särbehandling är diskriminering, och i vissa fall även rasism. DO:s beslut är bra. Att den institutionaliserade identitetspolitiken inte längre går obemärkt förbi är välkommet. Vurmen att dela in människor i kategorier efter deras hudfärg måste få ett slut.
