Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Hur högt är priset för likvärdigheten i skolan?

En rapport från Skolinspektionen visar att högpresterande elever är understimulerade i skolan. Men priset för likvärdigheten kan inte vara hur högt som helst.
Publicerad 6 december 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.
Problemet i svensk skola är att alla ska vara lika - i alla fall på pappret - oavsett utfall.
Problemet i svensk skola är att alla ska vara lika - i alla fall på pappret - oavsett utfall.Foto: Roald, Berit

Duktiga elever, så kallade ”högpresterande elever” är understimulerade. Skolinspektionen har gjort en undersökning där de tittat på 23 gymnasieskolor med naturvetenskapliga program. På 40 procent av lektionerna uppgav eleverna att de inte var tillräckligt utmanade. Vissa elever satt sysslolösa och fick repetera uppgifter, främst under mattelektionerna.

Understimuleringen har också visat sig leda till ökad stress: ”Det handlar om elever med höga ambitioner som vill prestera bra i många ämnen, men det vet inte hur mycket de behöver göra. Den stressen kan få dem att tappa motivationen”, hävdar Ulrika Rosengren som har lett granskning (Aftonbladet den 5 december). Skolinspektionen föreslår därför att undervisningen bör anpassas bättre till de högpresterande eleverna i en tredjedel av de observerade lektionerna.

Annons

Men ytterligare individanpassning är inte en god idé. Exakt samma mekanism inom skolan, som gjort att högpresterande elever mår sämre och är understimulerade, är densamma som gjort att lågpresterande elever inte får tillräcklig hjälp. Den välkända likvärdigheten.

Problemet i svensk skola är att alla ska vara lika - i alla fall på pappret - oavsett förutsättningar. Det är alltså inte nödvändigtvis resultatet (att alla får så bra utbildning och så mycket kunskap som möjligt) som är viktigast, utan jämlikhetsidealet (alltså att alla ska betraktas som lika). Kosta vad det kosta vill.

För barn och ungdomar har olika förutsättning. De kräver olika mycket stöd i klassrummen. Den svenska dogmen har varit att placera högpresterande elever tillsammans med lågpresterande elever, för att ”öka likvärdigheten” och ”minska segregationen”. Högpresterande får då lösa uppgifter och ta till sig kunskap som är för enkel, vilket i enlighet med Skolinspektionens slutsatser, resulterar i att de blir understimulerade. För de lågpresterande eleverna är det naturligtvis på motsatt sätt: de hade mått bättre av att få ökad stöd i mindre klasser än att tvingas in i större klasser med elever som stressar upp arbetstempot.

Tidigare fanns så kallade ”obs-klasser”. Dessa klasser fick extra resurser för att komma till bukt med stökiga elever, och för att hjälpa elever med koncentrationssvårigheter. Ordningen plockades tyvärr bort, då den ansågs stigmatisera vissa elever. Barn med speciella behov skulle helt enkelt inte gå i specialklasser, utan placeras ut i vanliga klasser. Men går man med på premissen att barn har olika förutsättningar, så inser man snart att den svenska skolan - så som den är utformad i dag, skapar sämre förutsättningar för alla. Samtliga elever förlorar på det - både de högpresterande och de lågpresterande.

För barn och ungdomar har olika behov, vilken inte betyder att barn med större behov ska bli stigmatiserade. Att människor är olika betyder inte heller att undervisningen bör vara individanpassad. Men vad skolan bör göra - i stället för att utöka individanpassningen ytterligare - är att höja standarden på samtliga utbildningar. Återinför obs-klasserna, eller specialklasser för att ge lågpresterande elever extra stöd.

För det låter naturligtvis fint på pappret att skolan ska sträva efter ett jämlikhetsideal, men priset för eleverna kan inte vara hur högt som helst.

Emma JaensonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons