Hoppsan, vi saknar tio miljarder!
Efter år av hårt arbete kunde en enig försvarsberedning lägga fram ett förslag om det framtida försvarets utformning. Lyckan hade varit fullständig om inte finansdepartementet vägrat ut sig och om inte statsministern skamlöst hade svikit försvarsberedningens ordförande, von Sydow, som hela tiden tycktes hade företrätt socialdemokraterna med Löfvens fulla stöd. Det var dumt av statsministern eftersom Centern stod fast, vilket innebar att riksdagen skulle genomdriva beredningens förslag.
Finansministerns nederlag doldes genom att försvarskostnader kopplades till en ny bankskatt. Ett populärt hugg mot bankernas höga vinster och omoraliska hantering av svarta pengar från Ryssland.
Efter dessa politiska piruetter borde lugnet ha lagt sig kring försvarets ekonomi de kommande åren. Ingalunda! Den 28 oktober spreds uppgifter om att det saknades tio miljarder, oklart var, som måste skjutas till i närtid.
Den som upplevt många försvarsbeslut vet att en sådan pengabrist är regel snarare än undantag. Försvaret och svensk sjukvård vandrar båda på samma ekonomiska gungfly. Gemensamt är att kostnader före och efter ett politiskt beslut genomgår en egendomlig metamorfos.
Detta försvarsbeslut har varit extra komplicerat genom att bristerna är skriande stora och dödligt allvarliga. Beredningen var sannerligen en försvarets akutavdelning. Där slutar man inte att rädda liv ens när regionens sjukvårdsbudget havererar. För att försvaret skall överleva försökte nog politiker och militärer att tänja på ramarna.
I försvaret finns en komplexitet eftersom så många är inblandade, en del med dubbla lojaliteter. Så är fallet med flera experter på försvarsdepartementet. De talar ibland i egen sak, präglade av sin bakgrund. Det är OK, så länge politikerna kan upprätthålla en maktbalans mellan experterna. Men inte sällan kan särskilt starka individer få beslutsprocessen att kantra.
Tillkommer så alla lobbyister, där Wallenbergarna och SAAB alltid har haft en stark position. De kommunpolitiska påtryckarna kan också vara oerhört kraftfulla. Om inte, skulle aldrig någon funderat på att placera ett regemente i Arvidsjaur!
Planerade kostnader som varit låga före ett beslut, kommer plötsligt att se annorlunda ut. Den säck man breddat saknar reserver, så ingen kan hantera uppkomna problem. Knepet blir att skjuta över skulder till nästa budgetår, vilket till slut, som för alla företag, leder till konkurs.
Mer pengar måste därför ”pratas fram”. Brister redovisas då främst på de områden man vet är de politiskt känsligaste. Men oftast slutar det hela med nedskärningar i den löpande verksamheten Dålig utbildning, färre flygtimmar och usla ammunitionsreserver avslöjas bara om man råkar i krig. Och det kan väl aldrig Sverige göra i denna fredliga värld, styrd av så kloka och fridsamma ledare?
Bo Pellnäs
Är pensionerad överste. Gästkrönikör för BLT:s ledarsida.
