Greider & co larmar och gör sig till

Ledare ,
Sockerskatt gör plånboken smalare och staten fetare. Hälsan sköter vi bäst som ansvarstagande individer.

Sockerskatt är bra på att förstöra fredagsmys för fattiga familjer, men en administrativ mardröm med små hälsoeffekter.

Artikeln publicerades 13 juli 2016.

DN Debatt hävdar vänsterdebattören Göran Greider och läkarna Claude Marcus och David Stenholtz att det helt saknas vetenskapliga och sakliga argument för att inte införa en sockerskatt.

Det är en lustig repris på debatten för lite drygt tio år sedan. Då varnade samma debattörer för en skenande fetmaepidemi som skulle innebära katastrofala effekter på folkhälsan. På socialdemokraten Morgan Johanssons uppdrag tog Folkhälsoinstitutet ihop med Livsmedelsverket fram hela 79 förslag för att hejda katastrofen. Bland annat krävdes en "kartläggning av livsmedelstillgängligheten (exempelvis utbud av och pris på nyckelhålsmärkt mat, frukt, grönsaker och energitäta livsmedel)" man ville "inventera behovet av faciliteter för motion och spontanidrott under beaktandet av jämställdhet och jämlikhet" och ta fram en "satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan". Folkhälsoråd skulle bildas i kommunerna, maten för äldre och skolbarn bli smalare och stadsplaneringen kompletteras med "hälsokonsekvensbedömningar”.

Det var ändå inte nog för Greider & co. Då som nu krävde de en skatt som skulle rädda oss: en fettskatt.

Problemet för Greider & co är att vi tycks leva rätt bra ändå så här tio år senare, utan både fett- och sockerskatt. Svenskarna tycks inte bli så värst mycket tjockare. Andelen med fetma har ökat något under 2000-talet, men inte lika snabbt som på 1990-talet, och andelen unga vuxna, 16–29 år, som har fetma eller övervikt har inte förändrats under de senaste tio åren. Bland 8-åriga barn har fetman legat stabil sedan 2000-talet och minskar nu i Stockholmsområdet i vad som tros vara ett trendbrott.

Dessutom blir vi trots rondören allt friskare. Som professor emeritus Kjell Asplund, konstaterade 2008 har det larmats om ökande fetma i ett kvartssekel. ”Det paradoxala är att de flesta fetmarelaterade sjukdomarna minskat (eller i vissa fall förblivit oförändrade) under denna tid. Det är uppenbart att fetmans negativa effekter på folkhälsan antingen har överdrivits eller uppvägts av andra, gynnsamma faktorer”. Som Agnes Wold visar minskar insjuknandet i typ-2-diabetes i Sverige sedan många år, liksom både insjuknande och döda i hjärtsjukdomar.

Svenskarna överlevde alltså att varken fettskatt eller särskilt många av den tjocka folkhälsoplanens övriga förslag infördes för tio år sedan.

Skulle man trots denna samlade vetenskap ändå vilja införa sockerskatt tillkommer en mängd problem. I Danmark ledde ett kort experiment med skatter på fett- och socker inte till någon märkbart minskad konsumtion. Folk åt sämre och billigare, men lika mycket godis. Några betalade mer för godiset och sparade in på frukt och grönt. När skatten skulle utvidgas tillkom nya problem. Ska tillsatt raffinerat socker beskattas och hur? Ska lättsockrad yoghurt beskattas lika som tårta, eller ska sockerhalten i varje produkt mätas och bedömas? Ska även naturligt förekommande socker beskattas och vilka sorters socker? Ska jordgubbar och äpplen beskattas för sitt fruktsocker? Byråkratin skulle bli oöverskådlig, insåg danskarna, och man skrotade planerna.

En fettskatt innebär samma administrativa problem, vilket fick Skatteverkets representant i utredningen för drygt tio år sedan att utbrista: Blanda inte in oss!

Skatter på sötsaker är effektiva på ett område: att försämra fredagsmys för fattiga familjer. Men som folkuppfostran nyttar de föga. Få illustrerar detta som Göran Greider själv. Välbärgad som han blivit på sina vänstertexter, nämnde han redan i sitt stora fetmareportage i Ordfront Magasin 1999 att han rökte 40 cigaretter om dagen. Så mycket hjälpte tobaksskatten.

Det finns alltså ingen större anledning att lyssna när Greider & co larmar och gör sig till om att svenskarnas hälsa står och faller med en sockerskatt. Utöver det vetenskapliga och det praktiska är det värt att lägga till argumentet att människor faktiskt vill kunna bestämma själva vad de äter, och att de flesta nog vill kunna unna sig också sötsaker. I det här fallet inte bara vuxna människor: Inte vill vi väl ta lördagsgodiset från barnen?

I en sak har dock Greider & co rätt. EU:s subventioner till sockerproduktion bör avskaffas. För staten är det bara hälsosamt att banta.