Goda språkkunskaper är ett sätt att hävda sig

Ledare Artikeln publicerades
Nej, det finns inte flera normer hur svenskan ska skrivas, det finns en norm.
Foto:JESSICA GOW / TT
Nej, det finns inte flera normer hur svenskan ska skrivas, det finns en norm.

Ja, nu får jag väl också kasta mig in i debatten om "de" och "dem". Efter att förslaget har kommit upp att avskaffa detta sätt att skriva till förmån för det samlande ordet "dom", måste jag undra: Vad skulle vara nyttan med det?

Jag har svårt att tänka mig att vi, och generationerna före oss har varit alldeles särdeles begåvade. Men vi klarade det. "Dem" är ett ord som används efter orden "åt, för, till" vem? Springa till dem. Skriva för dem. Leverera åt dem.

”De” är däremot ett aktivt ord. De springer. De skriver. De levererar.

Det mest förbluffande av allt är, att personer (unga eller gamla) som annars inte har några problem med att skilja på engelskans "they" och "them", hävdar att de inte kan skilja mellan svenskans de och dem.

Jag tror nämligen att mångas öron skulle krulla sig om någon sade "Them are running". Det heter givetvis "they". They are running - de springer.

Likadant skulle man väl aldrig säga "He gave a present to they”. "He gave a present to them" är naturligtvis det korrekta. Kan man lära sig dessa ords funktion på engelska, så går det på svenska också.

"Dom" är däremot, enligt mig (liksom "dej" och "mej") en typ av språk som hör hemma i serietidningsvärlden. Ordet hen begriper jag inte heller. För vad är dativobjektet av hen?

Visserligen säger man dialektalt "Jag gav presenten till han", vilket är fel, både i talspråk och skriftspråk. Däremot hör man mer sällan "Jag gav presenten till hon". Likadant kan man inte säga "jag gav presenten till hen". Till henne och... ja, vad heter dativobjektet (åt, för, till) till hen? Henom?

Är detta då så märkvärdigt? Jag skulle vilja hävda att det är det. Om vi inte greppar grunderna i svenskan kommer vi också att få allt svårare att läsa äldre texter. Vi behöver ha en förståelse för hur språket har sett ut förr och vilka funktioner som finns i språket: Jag, du, han, hon, vi, ni, de är inte samma sak som mig, dig, honom, henne, oss, er, dem.

Av denna anledning är det också olyckligt att det inte heller finns en möjlighet att läsa latin i gymnasieskolan, längre.

Latinet är basen till många andra romanska språk, för att inte säga basen till mycket i vårt eget språk. Varför ska inte den kunskapen föras vidare bara för att skolan inte klarar av sitt uppdrag?

Härom kvällen stod en språkvårdare, Lena Lind Palicki, i Aktuellt och hävdade att det finns "många olika normer" hur svenskan ska skrivas och att man måste vara öppen för det.

Jag ställer mig väldigt frågande till detta påstående. Om man pratar om normen i betydelse "fastslagna traditioner hur något ska vara", så finns det en viss bestämd norm hur svenskan ska skrivas, inte flera. Normen säger ”de” och ”dem”, inte ”dom”. När jag skriver ut "dom" larmar exempelvis mitt rättstavningsprogram för artikeln att ”dom" kan uppfattas som ett "vardagligt ord i skriven text".

Hur man uttrycker sig skiftar förstås i situationen. Att skriva på Facebook och skriva en promemoria är två olika saker.

Men som alltid: Känner man till reglerna kan man bryta mot dem. Men behärskar man inte grunderna kommer man alltid att befinna sig i ett språkligt underläge.

Detta var en gång arbetarrörelsens (och stora delar av Sveriges) bildningsideal – man skulle lära sig behärska språket, för att det var ett sätt att kunna hävda sig i samhället.

Och det var ju helt rätt!

Vart tog det idealet vägen?