Går det att älska en bank?
Tyvärr är det mest när det kommer till finanskriser, höga bonusar och penningtvättsskandaler som bankerna hamnar i mediernas fokus. Ändå är bankerna en förutsättning för att ekonomin ska fungera. Enkelt kan bankernas funktion beskrivas som att de möjliggör investeringar även för dem som saknar tillräckligt eget kapital. Utan bankerna hade få kunnat starta företag eller köpa sin egen bostad. Banker och aktiebörser är sätt att låta gamla pengar skapa nya värden och ekonomisk utveckling för fler. I en statisk ekonomi blir det inte möjligt, dynamiken försvinner i fascismens korporativism och socialismens kollektivism. Omfördelningen från gammalt kapital till nytt är det som gör marknadsekonomin överlägsen som välståndsskapare.
Men banker och börser blir betydligt oftare kritiserade för att vara platser för spekulation och girighet än hyllade för att ha skapat välstånd. När förre ärkebiskopen KG Hammar i ett replikskifte med företagaren Dan Olofsson förklarar att det var: ”de globalt verksamma finansinrättningarnas verksamhet jag avsåg när jag talade om 'utsugning'. (Sydsvenskan)” är det ingen som blir förvånad. Hade den tidigare ärkebiskopen hyllat finansbolagens och dess betydelse för marknadsekonomins effektiva fattigdomsbekämpning, hade desto fler lyft på ögonbrynen. Men det borde han göra. Precis som Jesus ordnar ju marknaden så att några få fiskar och bröd blir mat till hela folket.
Vänsterpartiet och dess ekonomiskpolitiska talesman, Ulla Andersson, föreslår sin vana trogen att staten ska ta grepp om bankmarknaden genom att bilda ”en statlig bank för vanligt folk” (Aftonbladet). I grund och botten vill socialisterna ta greppet om hela marknaden, men att börja i bankänden är lagom populistiskt gångbart i svallvågorna efter Swedbanks inblandning i misstänkt penningtvätt. Att det är den gamla folkrörelsebanken som stuckit in foten i det getingbo som bildades efter att den socialistiska ekonomin och dess låtsasbanksystem kollapsade, är en ironisk men inte oväsentlig detalj i sammanhanget.
Likadant bör det påpekas att det största fiaskot i samband med den inhemska bankkrisen i början av 1990-talet var kopplat till den statligt dominerade Nordbanken. Det gick åt pipsvängen för ”folkets bank” den gången och staten/skattebetalarna fick rädda sin bank (vilket senare blev en bra affär för staten med försäljningen av aktierna i den i dag till Finland utflyttade Nordeakoncernen).
När Kantar/Sifo mäter förtroendet för samhällsinstitutioner är utgångsläget ändå inte hopplöst, en fjärdedel av de tillfrågade uppger att de har ganska stort eller mycket stort förtroende för bankerna. Det är trots allt en prestation i ett medieklimat där bankerna sällan omnämns i goda sammanhang. Illavarslande är dock att lika stor andel anger förtroende för Vänsterpartiet, vars ekonomiska politik grundas på en teori som i praktiken visat sig vara en mycket effektiv spridare av fattigdom.
Det måste ses som ett misslyckande också för bankerna att de inte uppskattas mer. För kritiken mot dem kommer inte ur tomma luften. I många av bankerna har kulturen kommit att handla om just den girighet KG Hammar pekar på och som ger Ulla Anderssons tankar om statligt ägande jordmån i debatten.
Hans Lindblad, chef för Riksgäldskontoret och tidigare statssekreterare under dåvarande finansminister Anders Borg, säger: ”Bankerna måste inse vilket samhällsansvar de har. Jag har varit med om bankchefer som sa att de är beredda på att sätta svensk stabilitet på spel, hellre än att slopa bonusprogram” (Affärsvärlden nr 15).
De banker som vill medverka till att banksektorn uppskattas mer för sitt viktiga bidrag till välståndet än klankas på för sina brister, har onekligen ett hårt jobb framför sig. Om de kan se värdet av en långsiktigt bonus i form av ökad respekt från folket kan det vara värt hela arbetsinsatsen. Men att tro att banker ska bli älskade är nog trots allt att begära för mycket.
