Frågorna hopar sig kring bröderna - vad ska Sverige göra med de statslösa?
En ledartext jag skrev i BLT den 8 januari fick väldigt mycket uppmärksamhet - tack så mycket för det! Texten handlade om två statslösa palestinska bröder från Libanon som under lång tid satt skräck i Ronneby. Men de kan inte utvisas, eftersom de inte har något land att utvisas till. En fråga som kom efter texten var: vad Sverige kan göra åt det?
Under 2017 fanns det ungefär 30 000 statslösa personer i Sverige, varav den största delen var just palestinier, enligt UNHCR. Vissa får uppehållstillstånd men många får det inte, och förväntas då frivilligt lämna landet. Libanon tar inte emot dem om de inte frivilligt går med på det. Så även om personerna skulle begå grova våldsbrott i Sverige, står Myndighetssverige handfallet.
Mängden statslösa palestinier härstammar från Israels bildande 1948 när drygt 700 000 palestinier flydde till Libanon, Syrien och Jordanien. Där bildades enorma flyktingläger, som under generationer har utvecklats till permanenta boplatser. Arabländerna själva anser att palestiniernas självklara medlemskap är i Israel: allt annat vore ju att förråda den palestinska kampen! Och Israel vill - föga förvånande - inte ge medborgarskap åt palestinska flyktingar. Alltihop är bara väldigt cyniskt. De palestinska flyktingarna används som slagträn i en politisk kampanj.
Sverige är dock inte maktlöst. Vi har tillgång till starka diplomatiska instrument, inte minst genom biståndet. Exempelvis gav Sverige under 2017 nästan 200 miljoner kronor till Jordanien och Libanon tillsammans (Openaid, januari 2019). Vi är dessutom en av fem länder som ger mest pengar i världen till FN:s organ för palestinska flyktingar UNWRA: 540 miljoner kronor under 2017. Hur rimligt är det egentligen att vi ger ekonomiskt stöd i mångmiljonklassen till en stat som nekar medborgarskap till de människor som har bott där i generationer?
Därutöver kan vi införa sanktioner mot libanesiska företag och politiker. Sverige kan neka libanesiska medborgare visum till Sverige. Vi kan lobba mot Libanons intressen i EU. Sverige kan skicka hem sin ambassadör från Libanon, och skicka hem Libanons ambassadör i Stockholm. Det finns en mängd möjligheter att uttömma.
Med största sannolikhet hade dock inget av detta behövt bli verklighet om våra politiker hade varit villiga att sätta diskret tryck, genom diplomatiska samtal, på politikerna i Beirut. Vad som hade räckt är att visa att det är allvar. Stort allvar. Men det har inte gjorts, och däri ligger problemet.
Och nu hörs i stället röster för att låta statslösa personer få uppehållstillstånd i Sverige. Detta föreslås även i en statlig utredning från november 2017. Personer som har “praktiska verkställighetshinder”, föreslås få stanna i Sverige , trots att de saknar asylskäl (Expressen den 4 januari). Men det är helt fel väg att gå. För faktum kvarstår: många statslösa palestinier har inte asylskäl. De ska därför inte få uppehållstillstånd i Sverige. Så länge Sverige strävar efter ett hållbart flyktingmottagande måste asylrätten värnas.
Men problemet är långt ifrån olösligt. Lösningen ligger i den politiska viljan. Att inte göra något är fegt, och ett svek mot både svenska medborgare och de statslösa palestinierna. Sverige har möjlighet att påverka, om vi skippar den politiska ängsligheten och skaffar oss lite politisk stake.
