I mångas medvetande är Vänsterpartiet och Sverigedemokraternas varandras motsatser. Det är både sant och osant.
I flera migrationsfrågor och i synen på jämställdhet är det sant. Men det är också sant att det finns slående likheter mellan partierna, exempelvis i frågor som rör internationellt samarbete och försvar. Att båda partierna, om än under olika historiska sammanhang, har haft uppseendeväckande kopplingar till den stora grannen i öst är också sant.
Sverigedemokraternas isolationism är ett hot mot Sveriges säkerhet.
SD anser, liksom V, att Sverige ska gå ur EU. Det skulle för Sveriges del innebära att vi inte längre omfattas av Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Denna innebär, bland annat, att om ett EU-land drabbas av en katastrof, en terroristattack eller ett väpnat angrepp är de andra medlemsländerna skyldiga att ställa upp med resurser. Solidaritetsklausulen gör både oss och andra EU-länder säkrare.
Ett splittrat Europa, ett EU med färre medlemsländer, är dessutom precis vad Vladimir Putin vill och investerar i. Europeisk sammanhållning är och har varit den främsta garanten för fred i vår tid, både i genom att integrera tidigare fiender (Tyskland och Frankrike) och genom EU:s utvidgning garantera östeuropeiska staters suveränitet från Ryssland. En Swexit, som SD förespråkar, skulle applåderas i Kreml.
Samma isolationism går även igen i SD:s syn på det transatlantiska försvarssamarbetet Nato, som SD säger nej till liksom V. För SD är det viktigare med nationell inåtvändhet än att vår frihet och självständighet kan försvaras.
Med ett svenskt Nato-medlemskap skulle risken för Sverige att dras in i en konflikt minska och om vi ändå hamnar i en konflikt skulle ett svenskt Nato-medlemskap innebära att vi också har en reell möjlighet att försvara oss - tillsammans med andra Nato-länder.
Men SD säger inte enbart nej till Nato, under mandatperioden röstade de, liksom V, även emot det viktiga värdlandsavtalet som gör det lättare för Sverige att ta emot (!) stöd från Nato vid en kris eller ett krig i Sverige eller i närområdet.
I förra veckan skrev Anders Lindberg en mycket tankeväckande ledare i socialdemokratiska Aftonbladet (den 15 augusti) om de oroväckande kopplingarna mellan Ryssland, eller ryska intressen, och personer inom SD-sfären.
Lindberg nämner exempelvis Egor Putilov-affären där Ekot avslöjade att en av SD:s riksdagstjänstemän gjort mycket lukrativa affärer med en rysk affärsman, att den person - Mikael Valtersson - SD utsåg till representant i Luftförsvarskommittén samtidigt var presstalesman och ledamot i företaget Wiking Minerals, vars styrelseordförande har kopplingar till den ryska ultranationalisten Alexandr Dugin, och att partiets förre försvarspolitiske talesperson samt tidigare partiledare, Mikael Jansson (sedan i våras Alternativ för Sverige) i somras deltog i en konferens för extremnationalister i Europa arrangerad av det ryska parlamentet. Jansson sitter fortfarande i försvarsutskottet på ett SD-mandat.
Visst har SD städat här. Men hur kan vi vara säkra på att det inte finns fler sådana kopplingar mellan SD och ryska intressen?
För landets försvarsvänner borde inte SD vara ett alternativ. I en tid när Sverige i än högre utsträckning än i dag måste bygga säkerhet tillsammans med andra förespråkar SD svensk isolationism. Det försvagar vår säkerhet. Och SD-rörelsens uppseendeväckande band till Ryssland borde ingjuta stor oro. Liksom Vänsterpartiets band till den stora grannen i öst gjorde dem icke trovärdiga i försvars- och säkerhetsfrågor.