Europas väg mot undergången

Ledare ,
Återkommande terroristattentat är en anledning till att synen på Europas framtid blivit mörkare.
Foto:

När seklet var ungt spåddes Europa en strålande framtid. Nu sänker sig skymningen.

Artikeln publicerades 12 augusti 2017.

Fred, mänskliga rättigheter och gemensam valuta utgjorde den mjuka makt med vilken Europa skulle leda världen. Nationalekonomen Jeremy Rifkin hörde till dem som förutspådde en lysande framtid för vår kontinent (han förutspådde ungefär samtidigt att vätgasen skulle ta över som 2000-talets energikälla). Rifkin kallade det mellanstatligt överstatliga EU för världens första postmoderna styre. Året var 2004, en tid då omdömet postmodern var menat som beröm.

Statsvetaren Mark Leonard förklarade året därpå att Europas starka ekonomi och valuta, samt möjligheten för också små länder att kontrollera globala marknader och fatta egna ekonomiska beslut, motiverade att hans bok fått titeln "Why Europe will run the 21st century".

Sådana profetior är idag reducerade till sorglustiga anekdoter från en svunnen tid i böcker med titlar som "The end of Europe". Statsvetaren James Kirchick, som författat den, är långtifrån ensam om att se dystert på Europas framtidsutsikter. Temat i vårens bokutgivning framgår av titlar som Bill Emmots "The fate of the west" och Stephen D Kings "Grave new world".

Pendeln har slagit över från optimism till pessimism. Förra året bjöd på valseger för Donald Trump och seger för Brexit i Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap, två valutslag som skakat ett sällsynt enat politiskt etablissemang. Men det är framför allt summeringen av senare års trender som förskräcker.

Inte minst demokratins bakslag oroar. Ungern och Polen ruckar på grundvalar som lagstyre och mediefrihet. Alltfler länder, också i Norden, har auktoritära och främlingsfientliga partier i regering eller som största utmanare. Ett oförblommerat auktoritärt Ryssland bedriver krig i Europa, rustar militärt och saboterar och korrumperar informationsflöden och politiska processer långt in i Europa, kanske rentav i USA.

En faktor som skiljer den tidigare optimismen från dagens pessimism är att optimismen gällde Europa framför USA i inbördes tävlan om att vara den bästa demokratin och ekonomin. Pessimismen gäller hela västvärlden och dess grundvalar. Den liberala demokratin är allvarligt tillbakaträngd och har i dag få självklara hemländer.

De flesta problemen tycks dock värre i Europa än i USA. Det är här de bestialiska terroristdåden blivit vanliga, och det är här responsen har gått så långt att Frankrike infört undantagstillstånd och har militär på gatorna. Många terrordåd har begåtts av islamister, som inte sällan vuxit upp och radikaliserats i landet de attackerat. Få skulle nog i dag lyfta fram Europas mångkulturella modell som en bättre fungerande integration av invandrare än den amerikanska smältdegeln.

Det är också till Europa flyktingar sökt sig från det mindre lyckade kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan, i alla fall i betydligt högre utsträckning än till USA. Även om de allra flesta flyktingar stannat i närområdet, har mottagandet varit påfrestande för europeiska länder som varit generösa med asyl eller varit första mottagarland inom EU. Till detta kommer en betydande migration av både flyktingskäl och ekonomiska skäl från Afrika, via riskabla farvägar i Medelhavet.

Även om finanskrisen bröt ut i USA har eurokrisen blivit värre och skapat större interna slitningar. Nio år efter finanskrisen är tillväxten fortfarande låg. Exceptionella penningpolitiska stimulanser har också bidragit till att förstärka redan växande ekonomiska skillnader, främst mellan de allra rikaste och resten. Ekonomin i både USA och Europa uppvisar också oroväckande brister i innovationskraft och produktivitetsutveckling, vanliga löner har stagnerat. Till detta kommer en växande demografisk obalans, där allt färre arbetsföra kommer att behöva försörja allt fler äldre och där lite talar för att dagens generösa välfärdslöften kommer att kunna infrias.

Författarna till de dystra böckerna är förvånansvärt samstämmiga om problemen, även om de lägger tonvikt på olika saker, och skiljer sig i förslag på lösningar.

Alla ser dock inte dystert på samtidens tendenser. I boken "Rebel" vänder Douglas Carswell på perspektiven. Han ser växande folkligt missnöje som en rätt sund reaktion på en politik som antagit formen av kartell, med alla partier triangulerandes i mitten. Det är denna politiska kartell som fattat beslut om euron, Irakkriget och politiskt gynnande av finansaktörer före och efter finanskrisen. Nu utmanas den, med all rätt. Politiken behöver förnyas.

Detsamma gäller EU som med harmoniserande regleringar skapat en ekonomi där näringsfrihet ersatts av krav på tillstånd från byråkratin för att få handla med andra, vilket gynnar storföretag framför andra.

Carswell är en profil från Brexit-kampanjen och har företrätt både Tories och UKIP i parlamentet. Hans bok krossar dock många fördomar om Brexitanhängare som inskränkta, nostalgiska och kunskapsfientliga. Den är tvärtom en bildad argumentation med många historiska perspektiv, manandes till förnuftsgrundad optimism och att bättre än gårdagens politiska mittfält (och dagens populister) förvalta arvet av upplysning, marknader, handel, yttrandefrihet och demokrati.

Kanske är det för tidigt att ge upp om Europa ändå.