Ett inbrott är inte bara ett inbrott

Ledare Artikeln publicerades
Dagens inbrottstjuvar är professionella, kräsna och organiserade. De vet ofta precis var de ska åka och vad de ska ta.
Foto:Anders Wiklund/TT
Dagens inbrottstjuvar är professionella, kräsna och organiserade. De vet ofta precis var de ska åka och vad de ska ta.

Vardagsbrott begås i ökad utsträckning av välorganiserade ligor med koppling till internationell terrorism.

På 1980-talet var den typiske inbrottstjuven missbrukare eller ungdom på glid. Under 1990- och det tidiga 2000-talet var det fattiga medborgare i de forna öststaterna som kunde ta bilen och mer eller mindre slumpmässigt rensa svenska villor på det mesta som gick att bära.

Den tiden är förbi. Inbrott och stölder är sedan några år en målmedveten, professionell och gränsöverskridande verksamhet. Internationella brottsnätverk bedöms stå för mellan 30 och 50 procent av bostadsinbrotten i Sverige. I Finland bedöms 56 procent av gärningsmännen bakom grova stölder vara utländska medborgare och i Österrike bedömer polisen att hela 70 procent av inbrotten begås av ligor.

Ligorna kommer från bland annat Litauen, Rumänien och Polen för att stjäla förutbestämda saker från förutbestämda adresser. I bostäder stjäl de smycken och bilnycklar, på landsorten jordbruksmaskiner, och rumänska ligor har specialiserat sig på att stjäla från äldre.

    Tjuvarna hjälps av så kallade ankarpersoner i Sverige som tillhandahåller lägenheter eller hyr avlägsna gårdar där tjuvarna bor. De kör i svenskregistrerade bilar som ofta har så kallade målvakter som ägare. När de väl byggt upp sina nätverk drabbas den närliggande omgivningen av återkommande stöldraider.

    Polisens nationella operativa avdelning (NOA) uppmärksammade förra året en synnerligen elakartad gren av ankarpersoner med ursprung i Georgien. De söker asyl (vilket de inte får) och utnyttjar de långa handläggningstiderna som ger dem två till sex månader i Sverige under vilka de begår stölder, för att sedan under ny, falsk identitet ta sig till nästa asylland och upprepa samma process. I vissa fall utnyttjas asylboendet som en ankarplats för landsmän i samma stöldliga. En utredning i Stockholm avslöjade en georgisk liga som under 2014 skickat 60 ton stöldgods från Sverige till ett värde av nästan 100 miljoner kronor.

    Brottslingar har alltså utnyttjat asylprocessen för att berika sig på välorganiserade stölder. Ett förslaget förfarande som misstänkliggör alla asylsökande som brottslingar och tär på resurser till utredning och boende.

    Än värre är att georgierna i vissa fall samarbetat med tjetjenska gärningsmän, som skickat pengar från stölder i Sverige till islamistisk extremism.

    NOA:s oroväckande prognos i en nylig lägesbild om bostadsinbrott är att fler ligor kan komma att begå ännu fler brott i Sverige. De lockas av låg upptäcktsrisk och låga straff, eftersom inbrott och stölder haft låg prioritet i det svenska polisarbetet. Detta är ohållbart. Vardagsbrotten får inte längre bli liggande underst i utredningshögen. De organiserade ligorna måste bekämpas på allvar, men hur?

    Att skylla på EU:s fria rörlighet är enkelt. För enkelt. Det är inte på grund av den fria rörligheten som svensk polis förra året bara klarade upp 4 procent av villainbrotten och två procent av lägenhetsinbrotten. Det är inte på grund av EU som Sverige har lägre straff än jämförbara länder. För övrigt kommer en del av stöldnätverken från Sydamerika och andra länder utanför EU. Man ska också komma ihåg att även om bostadsinbrotten ökat under stora delar av 2000-talet, så var de ännu fler under början av 1980-talet, före både EU-medlemskapet och den fria rörligheten.

    Framför allt kan brottsligheten bekämpas. Norge lyckades halvera bostadsinbrotten genom målmedvetna polisinsatser just mot ”mobile vinningskriminelle”. Där klaras ungefär 15 procent av bostadsinbrotten upp. Även rättsväsendet jobbar annorlunda. Cykeltjuvar har dömts till 7 års fängelse eftersom domstolen bedömt att verksamheten (som inbringade 3,2 miljoner norska kronor) var organiserad brottslighet. Begås inbrott och stölder av utländska personer blir påföljden utöver straff ofta utvisning, vilket också försvårar upprepning.

    I Sverige har Region Mitt och särskilt Uppsala en betydligt högre uppklarningsprocent än riket i stort. Enligt NOA beror det på ”distinkta mandat och engagerad personal, tydliga direktiv avseende förstahandsåtgärder, ett sedan flera år väl upparbetat samarbete och förståelse för varandras roller i kedjan fram till redovisning till åklagare.” Knappast raketforskning, men tyvärr för osexigt för att bli politiskt slagord.

    Strängare straff har i stället varit mantrat från oppositionspolitiker. Högre straffsatser och nya brottsrubriker kan förstås vara aktuella, men de nyttar föga om inte polisen kan prioritera att utreda inbrott och stölder. Då måste man prioritera bort annat, kanske den kostsamma utbyggda kameraövervakning som polisledningen önskar sig i kampen mot terrorister.

    NOA:s underlag betonar tydligt ansvar i polisarbetet och att domstolarna har förståelse för inbrottens och stöldernas organiserade karaktär. Då blir straffen hårdare redan med dagens lagar. Dessutom krävs internationellt polissamarbete så att ligornas ledarskikt kan dömas. Högre kompetens är det viktigaste, inte hårdare straff.