En svindlande utveckling i Litauen sedan 90-talet

Ledare Artikeln publicerades

I augusti firar balterna 25 år av nyvunnen självständighet. Det finns mycket att glädjas åt - men mycket återstår att göra.

I höstas var Kungen och Silvia på statsbesök här i Litauen, för första gången på 23 år. Jag frågade drottningen vad hon främst minns från 1992, året efter den återupprättade självständigheten.

- Att jag frös inomhus, svarade hon utan betänketid. Det var så kallt. Överallt var det så kallt.

En litauisk vän var vid den tidpunkten en av landets bästa juniorsimmare, men han fick sluta tvärt då simhallen hemma i Alytus inte längre kunde värmas upp. Ryssland hade strypt energiexporten, handeln österut hade i stort sett upphört och landets BNP sjönk med 39 procent mellan 1991 och 1992.

    Hela 1990-talet blev tufft för flertalet i befolkningen, men sedan sekelskiftet har landet genomgått en svindlande utveckling. Jag har fått vara med om fem av dessa år.

    När vi flyttade hit 2011 levde landet ännu i efterdyningarna av finanskrisen 2008-2009 då man på nytt sett BNP störtdyka, låt vara inte i samma omfattning som 1992. Men en imponerande 'come-back' hade inletts redan 2010, till skillnad från i de krisande länderna i Sydeuropa.

    Under våra år i Vilnius har vi sett byggnader renoveras och nya kontors- och bostadshus växa fram. Vi har kunnat börja handla på nyöppnade H&M och Ikea, våra kvarter har fått nya restauranger, våra lekplatser har fått ny utrustning, vår skidbacke nya liftar och vår närmaste park har med EU-medel snyggats upp så till den grad att den för tankarna till Luxembourg-trädgården i Paris.

    Vi har upplevt ett samhälle som börjat tänka mer än på bara den ekonomiska tillväxten, kommunens armada av brandgula lånecyklar är bara ett exempel. Sedan en tid kan vi panta både glas och plastflaskor. Och vår lokala butik har börjat ta emot gamla batterier. Jag träffade nyligen en svensk företagare som plötsligt märker ett intresse för hans maskiner som separerar metall från övrigt skrot:

    - När den hejdlösa konsumtionen rådde på 00-talet visade litauerna inget intresse, allt bara slängdes på tippen, berättade han. Idag däremot ökar intresset att ta tillvara materialet.

    För människor som är i behov av samhällets stöd har vissa förbättringar också skett. Vi har sett ramper byggas för rullstolsburna. Och härom året höjdes minimilönen - men faktum kvarstår att det är ett land med stora sociala problem. Ett av kassabiträdena i vår livsmedelbutik saknar hälften av sina tänder, bara det en illustration av hur långt landet har kvar.

    När president Dalia Grybauskaitė nyligen höll sitt tal till nationen skrädde hon inte orden: våra inkomstskillnader är de högsta i EU, våra pensionärer lever på mindre än 200 euro i månaden, våra barn mobbas i skolan, våra företag är inte tillräckligt produktiva, våra arbetslösa får inte vidareutbildning, våra universitet är för många och vår sjukvård för dålig.

    Hon jämförde med den imponerande kraftsamling som nationen visat inför det växande hotet från Ryssland:

    - Vi måste göra samma kraftsamling på det sociala området.

    Låt oss hoppas att hennes uppmaning kommer att hörsammas under det kvartssekel som väntar.

    Fakta

    Påhl Ruin

    är journalist och har varit bosatt i Litauen. Nu flyttar han hem och avslutar därmed fem års krönikeskrivande i BLT. Tack säger vi till Påhl!

    Visa mer...