En bortslösad högkonjunktur

Ledare
Foto:

Högkonjunkturen gör det lätt för regeringen att strunta i nödvändiga strukturreformer.

Artikeln publicerades 18 april 2017.

Det kan låta som en paradox men det är faktiskt sant att krisår ger bättre förutsättningar för reformer än högkonjunkturer.

När det går bra är det lätt att skjuta svåra och kontroversiella reformer framför sig, enligt devisen varför ändra när det går bra?

När mattan i stället rycks undan skapas en allmän krisinsikt bland både allmänhet och politiker. Alla förstår att man måste tänka nytt och att allmänintresset är viktigare än partiintresset.

1990-talets djupa ekonomiska kris är ett exempel som styrker ovanstående. Krisen ledde till omfattande reformer: självständig riksbank, kvantitativt inflationsmål, striktare budgetprocess och ett hållbart pensionssystem. Det var reformer som inte bara fick Sverige ut ur 90-talskrisen utan också bäddade för den tillväxt Sverige har haft under lång tid.

Resonemanget passar väl in på läget nu. Högkonjunkturen gör att fler kommer i arbete, att det byggs fler bostäder och att skattepengar trillar in på finansministerns konto per automatik. Låga räntor i kombination med löneökningar gör dessutom att inkomstskatterna kan höjas utan ljudliga protester. Högre skatteintäkter skapar utrymme för kostnadsökningar. Men på reformfronten intet nytt.

När riksdagen i tisdags debatterade regeringens vårbudget pekade såväl Mats Persson (L), Jakob Forssmed (KD) som Emil Källström (C) på behovet av mer omfattande reformer - trots att det går bra. Tydligast med detta var Källström som talade om en "bortslösad högkonjunktur" men även Persson varnade för att en "ny underklass växer fram" och Forssmed liknade skämtsamt Rosenbad vid ett passivhus.

Två reformområden som nämndes var arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Två "marknader" som i vissa avseenden fungerar riktigt dåligt.

På bostadsmarknaden: det byggs för få hyresrätter. Problemen är huvudsakligen hyresregleringen som inte gör det tillräckligt lönsamt att bygga hyresrätter och överregleringen (standardkrav, tröga planprocesser och kommunala särkrav) som stänger ute konkurrens.

Den illa fungerade bostadsmarknaden leder i första hand till att personer inte får någonstans att bo men också till problem på arbetsmarknaden. Folk som har rätt kompetens kan inte flytta dit de lediga jobben finns.

På bostadsmarknaden finns även problem som allianspartierna bara delvis (ej heller S) vill kännas vid: de generösa ränteavdragen som drivit upp fastighetspriserna och lett till att hushållen är överbelånade.

På arbetsmarknaden: ingångslönerna. De höga ingångslönerna på svensk arbetsmarknad gör dels att arbetsgivare inte har råd att ta några risker vid anställningar, dels att enklare arbeten blir för dyra och därmed inte kommer till stånd. Detta drabbar framför allt de grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. I stället för ett enklare jobb till en något lägre lön hänvisas många till passivitet och ett ännu lägre bidrag. Det är varken bra för dessas självkänsla, samhällskontraktet eller ekonomin.

Det är två stora politikområden som borde ha reformerats i denna högkonjunktur. Tyvärr har regeringen försuttit den chansen. Det ska väl tilläggas att man inte är särskilt förvånad.