Elkabel till Nybro viktigt bevis på samhörighet

Ledare Artikeln publicerades

Elkabeln mellan Nybro och Klaipėda, som invigs på måndag, är en symbol för de stärkta banden mellan Sverige och Litauen. Men vägen dit har varit krokig.

Härom året träffade jag en litauisk dam i 60-årsåldern som berättade om en resa till Svarta havet på 1980-talet. Där träffade hon en grupp svenskar som undrade varifrån hon kom. ”Oh, jag är från Litauen, er granne på andra sidan Östersjön”, sa hon glatt. Varpå en av svenskarna, med ett småleende, påpekade att hon måste blanda ihop haven:

”På andra sidan Östersjön ligger Sovjet”.

Det svaret hade kvinnan knappast fått om hon hade varit från Estland. För så var det: svenskarnas vetskap om ryssarnas ockupation av Estland var större (men inte stor!), eftersom över 30 000 ester hade flytt till Sverige jämfört några hundra litauer. Många svenska barn växte upp med estniska klasskamrater, nästan inga hade kompisar från Litauen. Vetskapen om Lettlands öde var också lägre, men inte lika låg.

    Att esterna även idag har fler band med svenskar än vad litauerna har, beror delvis på den stora estniska diasporan i Sverige. Men det beror också på en skillnad i den förda politiken i Estland respektive Litauen.

    Huvudspåret för alla de tre baltiska länderna efter frigörelsen var förstås att komma med i EU och Nato, att både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt bli en del av den europeiska familjen. I en regional kontext valde de emellertid olika spår. Esterna bestämde sig tidigt för den nordiska vägen, underlättad av närheten till Finland.

    Litauen å sin sida utvecklade förvisso kontakterna med sina nordiska grannar, men från mitten av 90-talet och fram till EU-medlemskapet 2004 handlade det mer om relationen till Polen. De som ville närma sig Polen talade om den kulturella närheten, den gemensamma katolska kyrkan, tillhörigheten till Centraleuropa och att de varit en del av samma union i flera hundra år.

    Ländernas relation är emellertid komplicerad - efter första världskriget utspelade sig ett kort krig mellan dem varefter Vilnius och delar av sydöstra Litauen blev polska fram till 1940. Men nu, när både Polen och Litauen hade blivit fria demokratier, skulle ett ”strategiskt partnerskap” utvecklas. Det gick sådär.

    ”Hela idén var nonsens”, säger journalisten och statsvetaren Kestutis Girnius. ”Obalansen var för stor, Polen har tio gånger fler invånare än vi. Och det gick att inte att komma förbi den nedärvda osämjan”.

    För Polens del var Litauen inte tillräckligt intressant, kontakterna västerut var betydligt viktigare. Dagens infrastruktur mellan länderna är en god illustration: motorvägen är inte utbyggd och det går fortfarande inte att åka tåg mellan Vilnius och Warszawa.

    Ett annat fokus för Litauen ändå sedan Sovjets fall var att marknadsföra sitt land i USA. Där hade man ett stort kontaktnät eftersom många av de litauiska flyktingarna – till skillnad från esterna och letterna – hade tagit sig dit efter kriget. Men i efterhand menar många att det var att gå över ån efter vatten.

    ”Man hade en överdriven tro på att locka till sig amerikanska affärskontakter och turister”, säger Kestutis Girnius.

    När den nuvarande presidenten Grybauskaitė tillträdde 2009 fastställdes den nuvarande ordningen: det är Norden och de baltiska grannarna som är Litauens närmaste samarbetspartners. Elkabeln till Nybro är det tydligaste beviset.

    Fakta

    Påhl Ruin

    är journalist och bosatt i Vilnius, Litauen

    Visa mer...