Digitaliseringen leder till en förlorad generation
“Ett nytt kunskapsras och en förlorad generation.” Det är så professorn Torkel Klingberg beskriver de potentiella effekterna av regeringens digitaliseringsstrategi (DN den 20 augusti). Klingberg forskar om koncentrationsförmåga på Karolinska Institutet i Solna och påpekar det självklara: varför införa något obligatoriskt i svensk skola som sannolikt påverkar barns kunskapsutveckling direkt negativt?
Än mer absurt är kanske dock den obligatoriska digitaliseringen av förskolan där 1,5-åringar ska lära sig hantera digitala verktyg (BLT den 1 juli). Även här påpekades, bland annat Jörgen Landehag, barnläkare och barnneurolog som varit verksam i Blekinge i 30 år, att “det finns inte en enda studie som förklarar varför det är bra med skärmar för barn” och menar att detta är ett “gigantiskt experiment på små barn”.
Men regeringen kör vidare. Vi ska ju vara ett “föregångsland”, digitaliseringen ska öka “likvärdigheten” och “kunskapsutveckling”. Men det här är ju rent hittepå. Tvärtemot detta finns nämligen en rad utländska studier som visar att digitalisering i skolan har en direkt negativ inverkan på barns lärande. Studier har visat att elever som hade sin dator uppkopplad under lektionstid ägnade 40 procent av tiden åt sådan som inte var relevant för lektionen. Ytterligare en studie, där den hälften av elevgruppen fick ha laptopen öppen medan resterande elevgrupp fick ha den stängd resulterade i att gruppen med öppen laptop presterade 30 procent sämre. Klingberg refererar också till en studie från OECD som påvisar att datoranvändande i skolan försämrar elevernas resultat, när hänsyn tagits till skillnader i ländernas BNP (DN den 20 augusti).
Det finns alltså mycket lite stöd för att regeringens “digitaliseringsstrategi” är vettig. Det är återigen inget annat än ett gigantiskt experiment på våra barn, baserat på trender i samhället. Och på detta vis har svensk skola fungerat i decennier.
Införandet av postmodernism i läroplanen, där elevens tyngdpunkt ligger på det egna sökande efter kunskap i stället för faktakunskaper, har varit katastrofal för elevers inlärning. Och när friskolereformen infördes tilläts vem som utan varken intresse eller kunskap om skola eller elevers lärande öppna skolor. Samtidigt som en del friskolekoncerner inte hade barnens bästa för ögonen, saknades externa kontrollfunktioner för att se till så att skolorna faktiskt höll kvalitetskraven. Och så till dagens nationella digitaliseringsstrategi för att svensk skola “ska vara ledande i att använda den nya teknikens möjligheter”. Inte heller här görs någon gedigen konsekvensanalys. Experimenten genomförs på känsla och drivs på av politiker, skolmyndigheter och techbolag som tjänar stora pengar på att varenda elev nu ska ha tillgång till en laptop i klassrummet.
Skolans självklara fråga innan varje ny satsning borde vara: kommer detta generera bättre kunskapsutveckling? Som Klingberg påpekar, hade det bara krävts att en elevgrupp får böcker och traditionellt undervisningsmaterial och en annan elevgrupp får datorer. Sedan utvärderas vilken grupp som tagit till sig mest kunskap.
Så vem tjänar på digitaliseringen? Ja, inte är det våra barn. Inte är det samhället. Men vissa politiker tycks strunta i vad experterna säger. Att digitalisering på det vis som nu genomförs i skolan skulle leda till större “kunskapsunderlag” tycks faktiskt bara vara ren lögn.
