Anders Gustafsson: Det öppna samhällets gröna fiender

För drygt ett år sedan lade Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo, i ett reportage i Svenska Dagbladet ut texten om behovet av sätta demokratin på undantag - för klimatets skull (SvD den 4 november 2017). Väljarna, menade Randers, agerar kortsiktigt i valen och politiker som presenterar långsiktiga lösningar blir av med jobbet. Ett elitstyre med flertalets bästa för ögonen vore, i stället för demokrati, den ultimata lösningen i kampen för klimatet.

I samma reportage framträdde Anders Wijkman, tidigare ordförande i Miljömålsberedningen, och lyfte fram fördelarna med diktaturen Kina. ”Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar”, sade han.

I somras fattade så Göran Greider, vänstersosse och skribent, pennan och efterlyste ”ett stort mått av planekonomiskt tänkande” för att komma till rätta med klimatpolitiken (Aftonbladet den 18 augusti).

Och nu senast menade filosofen Torbjörn Tännsjö, med anledning av FN:s klimatmöte i polska Katowice, att vi behöver ha global despoti och pekar på att FN:s säkerhetsråd borde vara denna instans som bestämmer över världen. ”Etablerandet av en global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas att upphöra att finnas till. En global regering i form av despoti tar över”, skriver han (DN den 28 november).

Det är förvisso sant att världens länder har stora problem med att ta fram globala lösningar som minskar utsläppen av koldioxid, exempelvis en global skatt på koldioxid eller införandet av en global utsläppshandel likt den vi har i EU.

Men att världens länder inte har lyckats med detta, betyder för den sakens skull inte att någon global, upplyst och grön diktatur skulle göra det. Och det faktum att många företag runt om i världen inte betalar för sina koldioxidutsläpp (dock inte i Sverige), betyder inte att grön planekonomi skulle lyckas minska koldioxidutsläppen.

För vad historien har lärt oss är att det inte finns något sådant som ”upplyst despoti”. Det är önsketänkande i filosofernas huvud. Där despotism råder lyser både resultaten - ekonomiska, miljömässiga, välfärdsmässiga - och de mest fundamentala principerna om mänskliga rättigheter med sin frånvaro. Bland världens alla despoter, säg hur många som är glödande miljökämpar? Av de som sitter i FN:s säkerhetsråd?

Och vad historien också har lärt oss är att planekonomier samtidigt som de är urusla på att skapa välstånd också är urusla på att vara miljövänliga. Utan marknadskrafterna och konkurrens kommer ingen teknisk utveckling igång. Gamla miljöovänliga industrier slås inte ut och ersätts med nya mer miljövänliga. Inte heller skapas resurser som gör det ekonomiskt möjligt för samhällen att ställa om.

Den globala uppvärmningen ställer mänskligheten inför stora utmaningar, men varken planekonomi eller diktatur är svaret på den utmaning klimatet ställer oss inför. Med dem finns dock en stor risk att problemen förvärras. Det är historiens läxa.